”Får vi ens vara här?” viskar min tioåring. ”Jodå, det går bra” svarar jag lugnande. Vi är på semester i Stockholm, bara han och jag. Två nätter på Scandic, några museibesök, många timmar på Buttericks. Och just nu: en promenad på Östermalm. Men jag förstår varför han undrar. Kypare ränner mellan borden på uteserveringarna. Det dricks vin. Det skrattas. Brickluncherna hemma känns långt borta. Det blev en fin och minnesvärd helg, konstaterar vi på nattåget hem till Umeå, men den där fredagspromenaden på Östermalm verkar ha blivit det mest bestående minnet. Vad var det egentligen vi såg? Överklassen? Medelklassen? Stockholm?
Det talas ofta om att vi lever i ett splittrat land. Invandrare mot infödda. Fattiga mot rika. Stad mot land. Nord mot syd. Och så är det kanske. Och när det här splittrade landet ska gestaltas är det nästan alltid i form av en konflikt mellan förort och innerstad, där en exploaterad arbetarklass i betongförorterna står mot en priviligierad medelklass i höginkomstområden. Och aldrig skola de båda mötas. Men det är något som skaver med den bilden.
Ska vi tro på det narrativet var det den svenska medelklassen som jag och sonen storögt bevittnade på vår promenad längst Östermalm i somras. Enligt en ganska samstämmig media är det nämligen den som skildras så träffsäkert i exempelvis ”Solsidan”. Nya komedin ”Suedi” spinner vidare på samma tema och berättar om förortskillen Mahmut som, efter att ha kommit över en jäkla massa pengar, äntligen får möjligheten att accepteras som ”en vanlig svensk”. Det vill säga; en flytt till Lidingö. Som att det är någon sorts norm? Hade jag varit konspiratoriskt lagd hade jag misstänkt att ”Solsidan” och ”Suedi” skapats inne på Moderaternas kansli för att normalisera bilden av medelklassen som rik, urban och borgerlig. One of us, one of us!
Men den här skildringen av den priviligierade och svinrika svenska medelklassen säger förmodligen mer om vilka som kommer till tals än om det verkliga tillståndet i landet. Jag är inte den enda som gjort den spaningen. ”De fortsätter befästa en och samma bild av medelklassen, fast de egentligen beskriver en modern överklass.” konstaterade exempelvis Caroline Hainer träffsäkert i en krönika i GP häromveckan, med kängan adresserad till den svenska humoreliten med miljoner på kontot och en bakgrund i MUF.
Att kreti och pleti i Flurkmark har tagit den borgerliga stockholmshumorn till sig kan låta som en fånig sak att störa sig på. Men när strålkastaren uteslutande lyser på storstädernas konfliktytor, där inga gråskalor verkar existera, blir ju hela Sverigebilden skev. Och tillståndet i landet framstår som värre än vad det faktiskt är. Sådant brukar gynna högern när det är dags att gå till valurnorna.
Medellönen i Sverige är ungefär 35 000 kronor i månaden. Den som har en månadsinkomst över 50 000 tillhör de rikaste 10 procenten. Den svenska medelklassen har inte råd att luncha på Östermalm. Det hade för övrigt inte jag och sonen heller. Det blev en bricklunch på Jerusalem Kebab istället. Helt i linje med min medelklassplånbok.
För övrigt anser jag att den så kallade ”Stockholmsdebatten”, som kom i spåren efter Mats Jonssons återvändande norrut, är den absolut tråkigaste debatten jag läst på evigheter. Snälla sluta skriva.
Den här artikeln kommer från ETC nyhetsmagasin
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
