Efter en standupshow där både jag och mina komikerkolleger hade haft riktigt bra flow och fått publiken att garva, förfäras och förföras av vårt material så bestämde några av oss att gå vidare, snacka, dricka och ha kul.
Vi hade kul. Sådär kul som man har när man har gjort ett bra jobb ihop och gillar varandra och berömmer varandra medan drinkar, öl och shots beställs, dricks upp och nya beställs medan tomglasen smidigt försvinner av proffsig personal.
Jag blev väldigt full, sådär pruttfull och pratglad och jag pratade med folk till höger och vänster, med de som ville och med de som bara ville vidare, med vänner och okända, skojade och lyssnade och pratade igen. Vi gick vidare, några dansade, vi beställde in mer dricka, högre ljudnivå, mer folk och mer stämning, någon ville att jag skulle ta en selfie på honom och hans kompis, ett fruktansvärt fantastiskt roligt återkommande skämt från leende alfahannar. Kul. Log mot dem. Tog bild på dem, och vände mig om och fortsatte ha kul med mina vänner.
Timmarna flög iväg och med dem så sakteliga även artikulationen och där och då någonstans mellan mitt kärleksfulla sludder och det lilla kvarvarande medvetande jag hade slutade natten med att jag bara lämnade polarna med att fortsätta ha kul och festa vidare medan jag rund om fötterna och svajig blick lämnade stället, gick ut på gatan och till slut fick tag på en ledig taxi som körde mig hem.
Jag kom hem och blev sittande på soffan med det där stora glaset vatten man måste dricka innan man går och lägger sig efter utgång så inte bakfyllan blir så jobbig dagen efter.
Jag kände att jag inte alls var så glad som jag försökte vara glad, jag mådde faktiskt inte så bra, det värkte lite i hjärtat, kändes inte bra i magen, för det var en stund – en händelse under kvällen som inte släppte taget om mig.
På vägen till ett av ställena vi festade på stötte vi på tre unga män i yngre tjugoårsåldern, stiliga, propert klädda och med snygga rena skor. De hade precis blivit avhysta ur kön på ett uteställe vi gick förbi, de hade så ledsna ögon och besvikelsen och förnedringen de nyss hade fått vara med om var nu en stor del av deras resterande ”festkväll”. Tyvärr var den känslan även för mig väldigt bekant i mina unga dagar. Jag tog kontakt och pratade med dem och försökte ingjuta hopp och gott mod och sa saker som ”Låt inte dom förstöra er kväll! Dom vill att ni ska börja tjafsa för att kunna slå er. Ge inte upp, gå någon annanstans. Fortsätt vara glada!” och så vidare. Men både jag och dessa vältaliga och väluppfostrade unga män visste att denna, just denna kvällen var förstörd.
Du klär upp dig, du är glad, du luktar gott, du är med vänner och vill festa eller fira något, du vill vara som alla andra, du är förväntansfull men så förstör dom kvällen för dig bara för att du har mörkare hudfärg.
Jag har upplevt och upplever än idag en hel del rasism, vilket i sig är vidrigt, hemskt och fruktansvärt, men det är en liten lätt bris, en bråkdel och nästan ingenting jämfört med det som mina svarta bröder och systrar får genomgå på grund av och enbart på grund av sin mörkare hudton här i allas vårt Sverige. Varje dag, varje vecka, varje månad, hela året.
Fastän du kanske inte ser det, vill se det eller inser det så är rasismen mot människor med mörk hudfärg väldigt påtaglig och ständigt pågående.
Jag hoppas att kvällen blev bättre för dessa tre unga stiliga svarta män och att de hittade någonstans där de kunde festa och umgås precis som alla andra.
Min baksmälla dagen efter kunde trots det stora vattenfyllda glaset inte förhindras men denna jävla äckliga sjukdom, rasismen, som ätit sig in i våra samhällen och människohjärtan och hjärnor måste förhindras så den slutar hindra folk från att vara medmänniskor, hela människor som lever fullt ut, festar, dansar, njuter och har kul.