Efter ett par år blev jag mer medveten om miljön och klimatförändringarna, så jag flög mindre och med med intentioner men jag fortsatte ändå att flyga flera gånger om året.
I januari 2018 kom jag för första gången över siffrorna på hur stora utsläpp flygresor genererar och jag blev chockad. Men jag blev också arg. Ingenting i samhället eller medierna speglade hur illa våra flygresor faktiskt är. Jag kände mig lurad. Vad mer är det som sopas under mattan och slätas ut i vinstdrivandets namn? Hur kan det fortfarande vara lagligt att göra reklam för nöjesresor med flyg när vi står inför den största utmaningen i mänsklighetens historia? När livet på vår planet står på spel, låtsas vi som om ingenting är fel.
Jag bestämde mig samma dag att sluta flyga. Mitt intresse av att se världens alla hörn går inte före de människor som redan lider av effekterna av klimatförändringarna. Det är inte viktigare än de upp till en miljard människor som kommer leva som klimatflyktingar år 2050. Trots att jag var mitt uppe i en karriär som reseskribent och bloggare kände jag starkt att mitt yrke och intresse inte är livsviktigt. Men att vi bromsar klimatkrisen är det.
Ganska snabbt insåg jag att jag inte behöver ge upp resandet bara för att jag slutade flyga. Europa är relativt litet och har många buss- och tåganslutningar. Ville jag ta mig längre gick även det om jag skulle ta mig tiden. Antingen genom att ta ledigt en längre tid eller att jobba under resorna.
Att ta utlandsresande för givet är nog väldigt vanligt för Sveriges medel- och överklass. Inte bara för att man har råd eller att de flesta vännerna gör det, men även för att vi i Sverige har betald semester och ett pass som tillåter oss att resa obehindrat i långt över hundra länder. Oavsett om flygresorna blir dyrare, eller om tågresor tar över som ofta redan kostar mer än flyg, så är resande fortfarande en klassfråga. Visst blir det svårare för de som har så låg ekonomi att det redan är svårt att ha råd med semester på annan ort, men majoriteten av de som kommer drabbas hårdast av klimatkrisens effekter har förmodligen inte betald semester eller råd att åka på semester även om de haft tiden.
Det händer att människor undrar om jag någonsin har “fuskat” eller om jag kommer att göra det. För mig är den frågan irrelevant, för det är inte ett förbud som jag kämpar mot. Jag vill helt enkelt inte flyga så länge konsekvenserna är andra människors liv eller död. Jag känner inte heller att jag saknar något eller går miste om något.
Barn och kvinnor drabbas hårdast, och som feminist och medmänniska är det självklart för mig att inte ta del av något jag vet kan skada de som redan är mest utsatta. Ibland har jag till och med mardrömmar där jag flyger flygplan och inser att jag valt min egen bekvämlighet eller nöje framför andra människors överlevnad.
För det handlar inte bara om min plats på planet. Det är inte så enkelt som att “flygen går ändå” för vi lever i en marknadsekonomi där pengar styr det mesta. Och flygbranschen, precis som andra branscher, lever på utbud och efterfrågan. Och genom att köpa en flygresa skulle jag inte bara visa marknaden att efterfrågan finns. Jag skulle även visa vänner och bekanta att flyga är ett beteende som är alldeles rimligt trots att vi befinner oss i en kris.
Vi människor har en del makt, men inte alla är medvetna om hur vi kan utöva den. Se bara på hur vi räddat nattåg från att läggas ner, hur flygresor utomlands minskat och antalet tåg ökat. Se på hur utbyggnaden av Bristols flygplats nekades tidigare i veckan tack vare påtryckningar från individer som oss.
Precis som kvinnors rösträtt och afroamerikaners ökade rättigheter kom förändringarna från enskilda människor som gick ihop och krävde förändring. Om vi går samman kan vi förändra världen.
