Krönika: Alla borde få ha en sån här plats

Norra Nordens största, tydligen, även om jag inte är säker på att jag helt vet var den geografiska gränsen går.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

(Jag instagrammades kanske fyra eller fem gånger. Susan Faludi instagrammades nog hundrafyrtifjorton gånger. Minst. Jag är helt okej med det.)

Under kvällen hamnade jag i ett samtal som jag haft i lite olika tappningar de senaste åren, där jag börjar orera om min lycka över saker som Bokmässan i Göteborg, Sy- och hantverksfestivalen och dylika sammanhang. 

Det är bara så fint att vara i ett rum, bokstavligt eller bildligt sådant, som är fullt med människor som är där för att de tycker om något. Som brinner, älskar, tycker, och som vill få uppleva och dela det med andra som är likadana. 

Det är som något slags vibration av passion i luften. Alla är glada och peppiga och det är så fett. Till och med när det är högljutt och dålig luft och man är trött och har ont i fötterna så är det en liten kontinuerlig tillförsel av energi och glädje. 

Det föder ens själ, eller hur man ska uttrycka det. Och i alla fall för mig är det lite självmatande – jag är glad för att jag får vara där, och så är jag glad för att alla andra är glada för att få vara där.

Ja, det finns alltid människor som är snobbar eller otrevliga eller vill bestämma hur man ska förhålla sig till ett intresse eller ett ämne. Men oftast är det en mötesplats och en beröringspunkt som är annorlunda än den vanliga världen och vardagen. 

Det är också fantastiskt att få uppleva och se möten med personer som har skapat något. Nu är jag då inte riktigt Susan Faludi eller Beyoncé, men jag tror att jag vågar säga att det alltid är fint att få veta att någon har uppskattat något man har gjort – och jag vågar nog också gissa att även Susan Faludi och Beyoncé tycker det är ballt att träffa folk som de beundrar. 

Att få prata med författare eller andra skapande personer och få höra dem berätta om sitt liv eller sitt verk – det är helt enkelt ballt, och även om man kan läsa eller se intervjuer så är det lite extra roligt att få se det live. Kanske kommer de säga något de inte sagt förut, eller kanske kommer du att ställa frågan som ger dem en helt ny insikt och får dem att bjuda med dig på sin världsturné. (Eller kanske inte. Eller?)

Jag hoppas att alla kan få ha en sådan här plats. En konferens, en mässa eller kanske bara ett vardagsrum där man samlas och tycker om någonting tillsammans. 

Där det är helt okej att vara insnöad och nördig och haka upp sig på små detaljer eller ösa på med lyckliga superlativer, att ha starka åsikter och gladgräla med folk som är precis lika insyltade som man själv. 

Sedan skadar det förstås inte att det ju generellt är kulturtanter som bär upp Sverige, och det därför är klar övervikt av kvinnor i de flesta sådana här rum. På Syfestivalen kan man gå omkring i timmar utan att se mer än en enstaka karl. Det är också bra för själen, på sitt sätt.