Vi jobbade med en programserie om hur den nationalistiska rörelsens förskjutning av politiken påverkat de mest sårbara grupperna i Europa. Vi behövde knappt anstränga oss för att komma i kontakt med smugglare eller flyktingar för att förstå vilka faror flyktingarna genomlevt för att komma ända hit. 

Flera av de unga människor vi träffade på och som var på flykt hade märken över kroppen efter tortyr.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Bland de unga männen fanns en person som skiljde ut sig. Det var femtonåriga Abed. Han var väldigt tunn, lite skygg och fåordig. Hans blick flackade när han talade med en röst som ännu inte kommit i målbrottet. Han berättade om Homs, sin hemstad, där bomber föll samtidigt som han skickades ut för att köpa bröd till familjen. Han berättade om hur han drömt om att komma någonstans där han kunde gå i skolan.

Under våra sista timmar med killarna i lägenheten, samtidigt som kameran rullade, ställde Abed frågan till Fredrik, en fråga som jag översatte från arabiska till svenska, om inte vi kunde ta honom med oss till Sverige.Vi sa ja.

Det finns många saker jag glömt med dessa dygn men vissa saker jag aldrig glömmer. Jag glömmer aldrig ögonen hos en tonårspojke som fram till nu drivit som flaskpost över två kontinenter i väntan på att finna ett hem.

Ett nattåg, en färja och en tågresa senare. På några dygn var vi på svensk mark och Abed var i säkerhet. Han sökte och fick asyl och kunde senare också återförenas med sin familj. En möjlighet som i och med den nya asyllagen stängts, men som fanns då.

Den 9 februari kom domen som menade att den blygsamma medmänsklighet vi visat pojken i Aten uppfyllde rekvisiten för människosmuggling.

I domen (villkorlig dom, motsvarande tre månaders fängelse samt samhällstjänst) skriver tingsrätten att det är ”uppenbart att SVT-teamet lämnat hjälpen av rent humanitära skäl”. Men gör ändå bedömningen att det inte är tillämpligt att tillämpa ett så kallat humanitärt undantag.

Det beslutet jämställer oss, diakon Bölt (se artikel intill) och oroliga familjefäder med de skrupellösa handlare som har flyktingar som en av många smuggelgods, bland droger, vapen och traffickingoffer. 

Vad värre är så gör lagen i sin nuvarande form ingen materiell skillnad mellan den sorts hjälp som ges. De olika europeiska medborgare som tog emot flyktingar på centralstationer, som delade ut smörgåsar, erbjöd sovplats, skjutsade på vägar och köpte sim-kort och tågbiljetter. Alla de handlingarna faller in under ramen för det som anses vara människosmuggling.

Dessa domar säger mer om Fort Europa än vi borde acceptera.