På de Malmögator där jag rör mig rör sig också en romsk man i ständigt behov av pengar och näring. Han är alltid på hugget. Sanningen att säga är han ganska jobbig. Vid ett tillfälle kom han fram till mig och mina barn och sålde mig tre stycken rockmärken med texten ”Stöd romernas kamp!” Märkena kostade tjugo kronor styck, jag räckte över en hundring och han stoppade den i fickan. Därefter pekade han mot en närbelägen hamburgerrestaurang och bad mig köpa en burgare till honom.
Så ska man ju inte bete sig, säger vän av ordning. Det är ju otacksamt, säger borgaren inom en. Det är väl en sak att de kommer hit, och en sak att de tigger, men de måste väl bete sig anständigt, säger den hederlige och hedervärde samhällsmedborgaren. Tacka och bocka och helst tindra lite. Storsint låter vi dem beträda och besitta våra trottoarer och ställa sina muggar så att vi måste kliva en decimeter åt sidan och ge oss det där uschliga samvetet som vi faktiskt inte gjort oss skyldiga till efter en hård dags malande i grottekvarnen. Det minsta vi kan begära då är väl ett tandlöst leende och en flottig mössa i hand? Så att vi får nicka nådigt och värdigt som gamla fru Rosenblom hos Pippi Långstrump, hon som ställer upp skolbarnen på led och delar ut yllebyxor till de fattiga barn som svarar rätt på hennes frågor.
Jag lät honom behålla växeln på hundringen. Hade jag haft fyrtio kronor i kontanter hade mina barn antagligen tiggt dem till sig, utan att vare sig tacka eller tindra ordentligt. Sen hade de rusat iväg och köpt någon påse gelélarver eller nån grej i plast som de kan slå varandra i huvudet med.
Jag gick och köpte honom en hamburgare också. Inte för att jag är en god människa, utan för att jag vill att mina barn ska tro att jag är en god människa. För att jag på allvar tror att mina barn behöver se mer av tafatta försök till hjälpsamhet och mindre av gelésnask.
Då och då dyker folk upp i debatten och argumenterar för att tiggeri är en destruktiv återvändsgränd. Senast kröp Göran Persson fram från sin PR-firma och tyckte att dagens sossar är för mjäkiga i frågan. Andra gamla partiledare och statsministrar – Alf Svensson! Ingvar Carlsson! – lyckas ju på gamla dar återkomma till offentligheten som en sorts upphöjt visa gentlemän och prata sig varma för de svaga och utsatta. De sitter i ett gynnsamt läge: när de inte längre har något ansvar kan de prata i vilka storslagna humanistiska termer som helst och ge oss alla intrycket att de sa ungefär samma saker när de faktiskt befann sig i partipolitiken.
Göran Persson tog inte den chansen. Tvärtom. Han lät sig intervjuas i Svenskan (160311) och vill uppenbarligen bli ihågkommen som den kallhamrade skoningslöse realisten, den som vet att det måste knäckas ägg om det ska bli någon omelett över till de redan besuttna. Han pratade varmt om asyltak och argumenterade för tiggeriförbud med ett påstående som är svårt att säga emot i sak: ”Det skapar ingen frihet för en människa att stå på knä på gatan och tigga.”
Och det gör det så klart inte. Det är naturligtvis ovärdigt för en vuxen karl att behöva be en annan vuxen karl om en hamburgare. Mannen med rockmärkena gick inte därifrån som en friare man, men möjligen en något mättare. Och både jag och Göran Persson vet att man får mer uträttat med fylld buk.
Några dagar senare såg jag mannen med rockmärkena igen. Nu sålde han gatutidningen Faktum. Jag köpte ett ex. Han gav mig det med baksidan upp. När jag kom hem och vände på det såg jag att det stod skrivet på omslaget: ”Blädderex! Får ej säljas!” Jag slök en näve chips, la mig på min egen ägandes soffa, lät mina barn agera täcke, slog på Netflix och valde att inte känna mig lurad på något.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
