Det var i sista minuten jag hann ombord på tåget. Efter att ha lämnat punkbaren i centrala Moskva lite för sent skulle jag ta metron och hämta mitt inlämnade bagage på Leningradstationen, som verkat stor och förvirrande nog redan när jag var nykter, för att sedan hitta perrongen med hjälp av en tavla där mitt tåg hette något helt annat än det gjorde enligt min biljett. Det var nästan så jag gled på knäna fram till de stränga konduktörsdamerna som hindrade mig från att börja med att leta upp min plats med ett torrt: ”Hm-hm. Dokument.”
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Att åka ryskt tåg i tredje klass – öppen vagn med bäddar över hela väggarna – var något jag drömt om länge. Min sovplats var en överslaf med långsidan mot väggen och ett bord under, och vid bordet satt en skäggig man i tjugofemårsåldern. Hans säng var en av fyra på andra sidan mittgången, men vid det bordet satt redan ett par i övre medelåldern och skivade upp ost och saltgurka medan deras vuxna son låg i sin överslaf och såg bister ut med stora hörlurar över öronen. Nästan direkt när jag kom fram till min plats frågade mannen under min säng om min jacka var av märket Splav. Det var den inte, men det var däremot min tröja och min tacticoolryggsäck som jag till hans synliga uppskattning visade upp. Han verkade gilla militärkläder även av hans egen utstyrsel att döma.
Från min handväska spred sig en doft av vitlökssås som uppenbarligen börjat rinna ut ur den veganska kebabrulle som min vän Konstantin skickat med mig som färdkost. Egentligen var jag trött nog att lägga mig och sova direkt och inte det minsta hungrig, men min väska skulle inte överleva en natt till med seitankebab i så jag satte mig efter viss tvekan mitt emot killen för att äta och småprata medan lamporna släcktes och nattåget sakta rullade ut ur huvudstaden. Han var vänlig och trevlig, visade mig användbara saker som var man kunde ställa skorna när det var dags att sova och såg trots de svarta militärkläderna, den uppdragna huvan och det täta skägget öppen och snäll ut.
Allteftersom tågvagnen tystnade och medpassagerarna släckte sina lampor dämpade vi oss och övergick till slut till att kommunicera via text på hans surfplatta. Vi kom på något sätt in på mer militärsnack; han visade bilder av en avfyrningsramp någonstans i öknen och jag berättade om sommarens resa till Kysjtym, om nedfallszonen och byn Musljumovo där vi träffat en imam som berättat att han begravde i snitt tretton unga människor i månaden. Min reskamrat verkade illa berörd. Efter en stunds tystnad skrev han på plattan att myndigheterna hade stängt av hans sida på VKontakte – en sajt som brukar beskrivas som ”Rysslands Facebook” – på grund av extremism. Jag frågade om det var sant eller bara paranoia, han svarade något kryptiskt om att det var både sant och inte. Så log han och tillade att de inte kände till honom som sidans ägare. Därefter visade han några av bilderna från den blockerade sidan. Det var IS-propaganda.
Vi sa god natt och kröp upp i våra bäddar – den leende kanske-jihadisten mitt i den ost- och gurkätande familjen – för att sova de få kvarvarande timmarna till S:t Petersburg. Nästa morgon vaknade vi nästan samtidigt och hälsade kort innan han försvann bort till toaletten i vagnens andra ände. Killen med hörlurarna hade redan varit där och sprayat in sig i deodorant, och hans föräldrar åt gurka och ost igen. En man som råkade gå förbi just när jag skulle klättra ner erbjöd sig att lyfta ner mig, vilket jag avböjde. I S:t Petersburg gick männen i familjen ut på perrongen för att röka, men skulle fortsätta med samma tåg när det åkte vidare mot Murmansk. Min märklige bekant som sovit med dem syntes inte till, fast han också skulle av. Inte förrän jag redan börjat gå mot dörrarna in till stationsbyggnaden såg jag honom, när han stack ut huvudet genom en av de öppna dörrarna för att fråga konduktören någonting. Han höll en blodig pappershandduk mot munnen, men jag gick aldrig tillbaka för att ta reda på vad som hänt.
Det var svårt att helt släppa funderingarna när jag sedan gick omkring inne i stationsbyggnaden för att köpa frukostmat och lista ut i vilken del av staden stationen låg. Var han jihadist på riktigt eller en mestadels helt vanlig, muslimsk kille från någon kaukasisk före detta Sovjetrepublik? VK-sidan, var den verkligen hans eller var det ett språkligt missförstånd? Kanske var det hans personliga profil som hade blivit avstängd för att man utan grund trott att han hade med IS-bilderna att göra. Eller kanske inte. Han kanske inte alls tyckte att vi hade ett samtal jämlikar emellan även om det verkade så på tåget, kanske blev jag ändå okej med mina militärkläder och mitt omnämnande av ryska muslimer i nöd. Jag såg honom igen inne på stationen när jag var på väg till metron för att ta en kortare tur på stan och ta bussen hem till Tallinn. Han hade mött en vän och de satt och drack te vid ett snabbmatshak. Vi hälsade kort igen – han var lika gladlynt som på natten ombord på tåget – och han presenterade mig för sin vän, berättade att jag var författare. Den andre nickade och tog i hand, artigt men inte fullt så lättsamt.
Några veckor senare detonerade bomber i S:t Petersburgs metro och jag kom att tänka på honom igen. Det kunde vara han som var den 22-årige självmordsbombaren från Kirgizistan. Jag väntade in bilderna – det var inte han. Vad det blev av honom kommer jag aldrig få veta. Men jag hoppas att det jag aldrig kommer få veta ändå är bra saker, ett fint liv långt från våld.
