Övriga landsändar passar på att attackera stockholmarna med full styrka: ”Jaha dom orkar inte gå i trapporna. Dom springer ju i rulltrappan ändå. Dessa gnälliga 08:or.” Men då skulle lantisarna varit här banne mej, tänker jag och blir sne. 

Frustrationen sprider negativiteter under de första rulltrappstrasiga timmarna. Parallellt med detta startar strax min hjärnaktivitet intressanta möjligheter. 

Du vet, en rulltrappa är faktiskt lite knepig att gå i både upp och ner. 

En del av oss får en känning liknande epileptiskt anfall då promenaden går nedför i stillastående maskineri. Det är den metalliska reliefen tydligen som ställer till det i hjärnbalken kombinerat med lysrörsreflexerna. 

Uppfärden kräver å andra sidan stora kliv. Vinkeln på rulltrappan stämmer inte riktigt. Som Lustiga husets trapp på Gröna Lund ungefär. 

Timmarna går, tankarna sprutar vidare då jag trallandes tar mej upp och ner för dödligt skadade metallband. 

Vicket dåligt flås, det måste jag göra något åt för min hjärna befinner sig i en slapptask till kropp helt klart. 

Ytterligare några dagar senare. Fantastiskt! Benen blir starkare och flåset en smula bättre. Jag lyser upp! Vid rulltrappans ände står en trevlig SL-värd och bjuder leendes på vätska när jag uppdykandes tittar fram från underjorden. Vi byter ord, solen skiner och det känns redigt socialt. 

Hur många gånger har vi kommit upp på bergets topp och blivit bemötta med ett leende samt ett glas vatten? Inte varje dag, må jag säga. Tänk på det alla stadsvandrare. 

Plötslig förändring gör oss stressade och nedstämda. Eller då vi läser något negativt kvitter där vi bums vill skrika stick och brinn! Håll i stället käften på dej tills känslorna lagt sig så ska du se att ditt svar blir mer konstruktivt. Vi skulle vinna på det. Men nån mesighet och den knutna näven i fickan vill ingen att vi ska drabbas av för det. 

Angående trappor förresten. Har du lagt märke till -marmortrapporna i våra äldre fastigheter? Slitna av den fysiska historien. -Lutningen i trappan är snarare vertikal än horisontal. Hur många steg, hur många människor har det gått åt att slita ner den stenbumlingen? 

Envishet, målmedvetenhet, fokusering i det mentala skapar förändringar större än vi begriper. Börja i det lilla stilla. Passa på i rulltrappsystemet. 

Sätter händerna på den lite extra böjda ryggen, räknar sakta ett steg till under konstruktiva tankar och registrerar småsten och grus mellan metallreliefens trappavsatser. Tänker: Det är härifrån uttrycket grus i maskineriet kommer och droppen som urholkar stenen. Jag köper en cykel i vår! Tack SL.