Andres Lokko: Rulla rovdjurskapitalisterna i tjära och fjädrar

Jag sitter på ett kafé i Canterbury och läser en intervju med en av de få artister jag har följt i hela mitt liv. En av de alltmer försvinnande få som jag om och igen, decennium efter decennium, måste lyfta på hatten för – av respekt för hans integritet och övertygelse om att konst utan framåt­rörelse är meningslöst. 

En gång ledde han Storbritanniens mest populära poptrio, The Jam, som han 1982 valde att splittra för att han tyckte sig ha blivit för gammal för att med trovärdigheten i behåll spela ilsket politisk popmusik med högljudda gitarrer. 

Han hade då nyss fyllt tjugofyra. 

Istället startade han duon The Style Council där han spelade ilsket politisk bossa nova, jazz och modern r’n’b. Några år senare skrev han ilsket politisk lyrik till musik inspirerad av Debussy och Satie. I slutet av 1980-talet komponerade han ilsket politisk housemusik. 

Hans solokarriär har, i synnerhet under det senaste decenniet, lett honom i många olika överraskande riktningar, hela vägen till experimentell musique concrète – endast framfört på en analog synt och några rostiga nycklar. 

Paul Weller – för det är, som några av er kanske redan har förstått, honom jag pratar om – ger ut albumet ”An Orchestrated Songbook” den här veckan. Det är ett samarbete med arrangören och kompositören Jules Buckley som tidigare har jobbat med bland andra John Cale och Massive Attack. 

Vid 63-års ålder inleder Weller intervjun i The Times med att prata om sitt hemlands politiska situation. Han beskriver klarsynt Boris Johnson och ”hans medbrottslingar”: 

– Det enda som har förändrats sedan 1970-talet är hur de nu inte ens bryr sig om att försöka dölja hur korrupta de är. En gång i tiden visste makten att korruption inte ser så bra ut, men den här regeringen är så arrogant att de skiter i att ens försöka dölja sin agenda. Det är ett enda stort ”fuck you!”. Vi befinner oss i ett chockerande jävla tillstånd. 

I intervjun ondgör Weller sig över streamingtjänsternas royalty-fördelningar. Han själv överlever tack vare sin digra musikkatalog, men förstår inte hur någon ung artist ska kunna leva på sin musik. Mest förbannad blir han på hur ägarna, lika öppet som skamlöst, flashar med miljonerna de själva tjänar på artisternas bekostnad. Utan tvekan är ett av skälen till Wellers ilska hur Spotifys svenska VD och grundare Daniel Ek nyss investerade en miljard av sina personliga Spotfy-inkomster i något diffust försvarssystem. 

En miljard? Försvarssystem?

Är det hela inte bara alldeles obegripligt? Men ingen verkar riktigt bry sig. Det mottas mest med en uppgiven axelryckning. Vi har bara accepterat rovdjurkapitalism som vårt tids politiska ideologi. Den som roffar åt sig mest applåderas högst, den som kommer undan med smaklösast fiffel vinner. På ju fler kulturutövares bekostnad det sker, desto bättre, verkar det som.

”Succession”, den så omåttligt populära tv-serien i utpräglad rovdjurkapitalist-miljö, framstår alltmer som en medlöpande förmildring av verkligheten. Men någon gång vänder det givetvis. En vacker dag måste världens samlade Daniel Ekar rullas i tjära och fjädrar och jagas ut ur stan endast iklädda en tunna och hängslen.