Det är som om hela världen är för nära. Det är för mycket information som kastas fram och jag har ingen möjlighet att bemöta den. Känslan av maktlöshet är skrämmande. Hela världen och den mänskliga existensen är under attack och de insatser jag kan göra för att förhindra undergången är så små att de känns verkningslösa.
Men mitt i rubrikflödet dyker nyheten upp att Gun, 63, lyckats bli av med kärlekshandtagen. Och att Emil, 9 räddat en igelkott. Uppenbarligen det enda positiva som hänt i världen det senaste dygnet. Ibland klurar jag ut hur mitt nya liv ska bli. Inget mer shoppande. Jag har gjort den där klimatkalkylatorn massa gånger. I mitt fall är det inte köttet som är den största boven. Det är nätshoppingen som måste fixas.
Mitt problem är att verklighet och fantasi flyter samman. Rubrikerna som snarare är till för att få mig att klicka än att upplysa mig, väcker skräck och bisarr fascination och målar upp en mardrömsbild som tillslut blir verklig.
Berättelser om problem som jag aldrig kan lösa. Bara veta, bära, men aldrig riktigt omfatta. Det är inte rubrikernas innehåll som får mig att uppleva ett hot mot hela mänskligheten, det är rädslan och hopplösheten de väcker som får mig att frukta hela världens undergång.
Dagen har varit kaotisk. På väg till bilverkstaden för att byta däck. En cyklist skriker att jag är dum i huvet och visar fulfingret. Jag undrar om han har körkort. Sen kommer en taxichaufför springande i körfältet. Du har punka skriker han. Jag åker in på bensinmacken för att ringa mitt försäkringsbolag. Jag hinner precis få fram att jag behöver hjälp innan min mobil lägger av. Kan inte ringa, inte surfa. Det är nått fel. Kanske sim-kortet, kanske tål inte den nya Iphone-modellen att tappas så som de skryter om? Bärgningskillen hittar en skruv i mitt däck. Jag får luft. Kör till verkstaden. Beroende av att allt ska fungera. Att telefonen ska göra det jag ber den om. Jag vill vråla könsord. Samtidigt känner jag mig så fruktansvärt bortskämd.
Jag minns en familj jag träffade för många år sedan. De bodde i en liten stad som heter Rafah på Gazaremsan. De bjöd på te och vi försökte kommunicera på knackig engelska. Den unga tjejen i familjen skrattade och gillade min sjal. Inte många meter från deras fönster var muren som Israel byggt upp. Under vår fikastund åkte en pansarvagn hotfullt förbi. Vi bodde i Gaza city och var där för att göra teater. Tragedierna avlöste varandra. Det var som om alla krigsreportage jag någonsin sett fick ett mänskligt ansikte. Minns en liten pojke vi mötte på gatan som var så utmattad efter en dags tiggeri att han grät. Hans pappa hade förlorat sina ben så de hade inte någon mat. Eller de israeliska stridsbåtarna som cirkulerade utanför den magiska stranden vid medelhavet. Det är vår strand sa vår guide och drog ett halsbloss på vattenpipan. Samtidigt gjorde vi teater. Livet pågick. Det åts falafel och vi spelade favoritlåtar för varandra långt in på natten.
Berättelserna i Gaza var många. Och som teaterarbetare kan jag förstå först när någonting får en kropp. Det blir verkligt. Mänskliga öden upphör att vara fiktion och kliver fram i ljuset.
Jag stänger av mobilen och släcker lampan. Nu ska jag sova. Rubrikerna ekar plötsligt tomt.
”Våra teorier är våra uppfinningar”, skrev filosofen och vetenskapsteoretikern Karl Popper i sin självbiografi, ”men de kanske bara är dåligt underbyggda utkast, djärva gissningar, hypoteser. Av dessa skapar vi en värld, inte den verkliga världen, men våra egna nät i vilka vi försöker fånga den verkliga världen.”
När jag hör min dotter snarka till i nattmörkret så kliver jag ur det nätet. Jag tittar på henne och tänker på den lilla pojken i Gaza city. Han stirrar på mig. Det går inte att ge upp, att vika ner sig i rädsla. Den verkliga världen kräver vårt engagemang. Oavsett rubriksättarhetsen som vill skrämma mig till passivisering. Taxichauffören kommer tillbaka när jag väntar. Han vill kolla att allt är ok. Om han kan göra nått. Där människor finns kan människor hjälpa. Innan jag somnar bestämmer jag mig för att tro på det.
