Valrörelsen är igång och parti efter parti försöker trumfa varandra i tuffast tag mot gängen. Lag och ordning är högst på agendan. En kolumn i Aftonbladet med rubriken ”Jag förstår de unga kriminella” fångar därför mitt intresse. Skribenten Anna Björklund beskriver ett besök i matbutiken. Hon köper pärlsocker inför bullbak när hon noterar den förmodat brottslige ynglingen i 16-årsåldern. Han är inte från innerstan, det kan hon avgöra på ”rovdjurets” exekutiva röst när han pratar i telefon.
Det är en kraftfull bild. Djuret från den laglösa djungeln bortom tullarna har fått vittring, nu är han i stan för att hugga tänderna i kött. Intet ont anande stadskreatur har inte en chans mot blodtörstande barn från betongen. Han väjer inte ens med blicken när han ser henne! Det gör ”vanliga duktiga tonårspojkar” enligt bullbakande Björklund. Inte rovdjuren inte.
I USA har det avhumaniserande begreppet ”rovdjur” länge använts om rasifierade av rasister – och anammats av media, framför allt under 90-talet. Det har även använts om andra maktlösa i samhällshierarkin, exempelvis ungdomar, ofta i en brottslig kontext. Begreppet är effektivt om man vill piska upp skräck och förlänga avstånd. De som får dras med epitetet är inte ens människor, det hörs ju på ordet. Men, om vi nu prompt ska kategorisera oss i olika arter från djurriket tycker jag att Björklund är fel ute även där.
Som representant för gruppen ”vit media- och/eller kulturarbetare i 20–50-årsåldern i Stockholms innerstad” är jag långt ifrån ensam om att ha varit på fest där vita streck dykt upp på bordet. Att någon efter lite mobilknattrande avlägsnat sig kort från kalaset för att möta upp en leverans från valfri förort. De kommer lydigt i sina bilar 24/7. Det är bara att plinga till med ringklockan. Visst vet vi – vi som deltar och vi som tittar på – vad det här livet kostar dem. Men vi skiter i det. Vi vill ha kul! Oss kostar det ingenting. I innerstan smattrar inga kulor mellan husväggarna, på tryggt avstånd låter pushnotiser meddela vad som sker på marker vi aldrig trampat. Och till skillnad mot hur det fungerar vid tunnelbanans ändstationer finns inga poliser i SoFo som muddrar glada festare i dyra kläder med vaga anledningar i stil med ”du passar in på ett signalement”. Vi kan jaga med lättja, tugga i oss av det goda och spotta ut benresterna som blir kvar. Rovdjuren är inte becknarna från orten, rovdjuren är vi.
Jag är inte ensam om den banala analysen. Om det är något budskap polisväsendet hamrat ut är det hur partyknarkandet i innerstan göder gängkriminaliteten. Göder dödsskjutningarna. Det är oss de slåss om.
Enligt en sammanställning gjord av SVT hade Sverige rekordmånga dödsskjutningar under årets första tre månader – 18 stycken, de flesta kopplade till gängkriminalitet. Kriminologiprofessor Jerzy Sarnecki uttalade sig i SVT.
– De destruktiva kriminella miljöerna finns kvar, och lyckas uppenbarligen rekrytera nya unga män som är beredda att döda och dö.
Mmmmm. Verklighet. Det har nästan något slags skimmer över sig, inte sant? Det menar i alla fall Björklund, som jämför brottslighetens blodiga bana med sin egen gråtrista ungdom. Den beskrivs som en oändlig utbildningskedja från grundskolan till universitetsexamen: ”Bristen vi led var inte på frihet eller förströelser, utan på det blodiga allvaret, den dödliga konkurrensen, hedern och äran”.
Så, vad är det då Björklund förstår när det kommer till unga kriminella? Jo, att varken bättre skolor eller fler poliser räcker för att få bukt med yrkeskriminalitet, ty ”jämfört med mycket annat så verkar kontakten med den kriminella världen nämligen rätt kul” – ”jag hade älskat att ha ett viktigt telefonsamtal att ringa när jag var sexton”.
Som om barnet gjort ett noga avvägt val. Lurat på det där med universitetsutbildning inom ett framtidsyrke han är säker på att kunna få men sedan hejdat sig: njae, det där kan nog bli småtrist i längden – jag vill ha mer verklighet. Addera lite vinande kulor runt öronen.
Som om barnet i mataffären, som vi inte vet någonting mer om än vad Björklunds magkänsla säger, valt yrkesbana på samma sätt som Björklund valt universitetskurser. En sextonårig entreprenör i toppen av näringskedjan som med ständig översyn av sitt imperium avhandlar lite affärssamtal medan han väljer tuggummi på Ica som vilken finanspamp som helst.
Anna Björklund går hem igen. Bakar bullar och drömmer vidare om den förhöjda nivå av äkthet och verklighet som kriminella barn i orten lever i. Det finns bara en sak jag själv önskar dessa barn: mindre verklighet.
