BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Dags att hedra svärdslukaren, humanisten, folkbildaren och läkaren. Jag tar fram barnens lego. Det finns inget så komplicerat att det inte kan förklaras med lego, det har Hans Rosling lärt oss. Och eftersom bitarna är tillverkade av ett fossilt bränsle, dansk olja, tar jag fram bruna bitar och funderar på hur man förklarar begreppet koldioxidbudget. Det vill säga hur mycket koldioxid vi kan släppa ut innan klimatet flippar ur.
Vi ska hålla jordens temperatur under 2 graders uppvärmning. Det bestämde mänskligheten i Paris 2015. Dessutom ska det ske med hjälp av de bästa vetenskapliga rönen och med ett tydligt rättviseperspektiv. Det står på sidan 21 i klimatavtalet. Så hur ligger vi till?
FN:s klimatpanel IPCC:s budget säger att om vi släpper ut tusen miljarder ton koldioxid från och med 2011, har vi 66% sannolikhet att hamna under 2 gradersmålet. Men eftersom vi har hunnit bränna av en del kol, olja och gas sen 2011 har vi i runda slängar 750 miljarder ton kvar. Lätt delbart med jordens invånare får alltså varje människa på jorden möjlighet att släppa ut 100 ton. Sen inget mer. Våra ofödda barn får inte bränna en kolbit till.
Så vad ska vi göra med det lilla utrymme vi har kvar?
Jag bygger 10 staplar med 10 legobitar i varje stapel. Varje bit representerar ett ton. Konstaterar att svensken släpper ut 11 ton koldioxid per år om man räknar in hela konsumtionen. Då räcker det bara till drygt 9 staplar. Dessa staplar representerar då år vi har kvar, innan vi övertrasserar budgeten. Och det är ju en för kort tid att bygga om hela samhället. Alltså minskar jag med en bit (eller ton, eller tio procent) per år. Då har jag byggt en trappa som ger oss nollutsläpp om 11 år. Inte mycket tid det heller, men det händer något bra: Vi får några legobitar över.
Och här kommer rättvisan in. De bitar eller utsläppsutrymme vi inte utnyttjar ger vi helt enkelt bort till fattigare länder. Det vill säga till de som inte har vägar, sjukhus och skolor och annan infrastruktur. Våra utsläpp har ju faktiskt försett oss med detta och det är inte mer än rätt att även de får del av ett gott liv.
Så med denna otroligt korta tidsram har vi framför oss en dramatisk minskning av utsläppen, där en planerad krympning av ekonomin blir enda möjliga utvägen. Annars har vi bara en oplanerad att se fram emot längre fram när klimatförändringar och resursbrist tvingar oss.
Och det räcker inte att bygga solpaneler, elbilar och vindkraftverk för att klara detta. Vi måste även sluta göra dumheter. Det är det enda som kan påverka klimatet. Och då fungerar definitivt inte vår nuvarande livsstil. Störst nytta kan vi göra med att klämma åt högutsläpparna. De rikaste 10 procenten står för nästan hälften av utsläppen i världen enligt franske ekonomen Pikettys uträkningar. Och i den gräddklicken har vi riktigt många svenskar.
Minns ni Martin Kinnunen, sverigedemokraten som häromsistens ville skära ned SMHI:s budget eftersom de överdrev detta med klimatet? Han sågade hela klimatvetenskapen och vi hade en del konversation om detta på sociala medier. Vi höll givetvis inte med varandra, men han var i alla fall konsekvent. Han trodde inte på det hela och tänkte därför inte göra något åt saken.
Våra andra partier säger sig lita på vetenskapen, men verkar inte ha planer på att agera för att undvika en katastrof. Eller? Det finns faktiskt ett ljus i klimatmörkret. Regeringen har just presenterat en klimatlag. Ett tvingande ramverk som faktiskt gör att framtida politiker inte kan smita ifrån frågan. I nuvarande skick långt ifrån det som krävs, men den ger i alla fall en struktur att arbeta vidare med.
Fortsätter bygga. Titta. Med så här många bruna bitar kan jag bygga en mur mot Mexiko.
