När min mor fick sitt första barnbarn 1997 ville hon köpa en pyjamas. ”Är det en pojke eller flicka?” frågade expediten välmenande. ”Det är en bebis.” svarade min mor. De fanns inte några neutrala barnkläder. Hon gick vidare till nästa affär, och nästa. I alla butiker utspelades samma scen och hon fick spela samma roll: missnöjd kund som inte hängt med. Hon kom hem utan pyjamas.

Nu kanske ni tänker: ”Ska jag verkligen läsa en krönika av en nybliven förälder som skriver om bebisfärger?” Och jag förstår er. Det är ju ganska trist. Argumenten har tragglats till leda: ”Varför ska flickor kläs i rosa medan pojkar i blått? Det är ju inte bebisarnas val. Vuxna skulle ju aldrig köpa så enformiga kläder till sig själva.” Eller: ”HMs barnavdelning är förfärlig. Ena sidan är helt rosa och andra blå. Det finns inget annat att välja på.”

Jag. Orkar. Faktiskt. Inte. Bry. Mig. Jag kan lätt komma på viktigare frågor vi kan ägna vår tid åt (även om vi håller oss till barn, kön och ojämlikhet): 1) Vi pratar mer med flickor än med pojkar. (Med vi menar jag vuxna i allmänhet. Och tro nu inte att du inte gör det bara för att du aldrig har tänkt på att du gör det. De flesta gör det, omedvetet.) 2) Att flickor uppfostras till att foga sig efter pojkars vilja mer än tvärtom. Flickorna blir därmed mer flexibla och anpassningsbara, medan pojkar lär sig att deras ord väger tyngre.

Sådana mönster är komplexa. Konsekvenserna är svåröverskådliga. Det är lättare att ha åsikter om färger. ”Hade jag fått en flicka hade jag kunnat klä henne i blått. Det är en så fin färg. Men att klä min son i rosa det gör jag inte. Det blir ett ’statement’.” sa en förälder häromdagen. Varför en rosa pojke är ett ”statement” orkar jag knappt fundera på. Jag bryr mig ju inte.

Ett fotoalbum hemma med dagisbilder och klassfoton visar att under min uppväxt gällde andra regler. På de första sidorna finns det få blå kläder och definitivt inga rosa. Det kan inte ens ha funnits pojk- och flickavdelningar i butikerna då, i slutet på 70-talet. Det är orange, brunt och gult som gäller. Barnen har söta pottfrisyrer. Ungefär när jag börjar skolan ändras dock modet, bröderna Herreys vinner melodifestivalen och klassfotona går alltmer i pastell. Men det är inte könskodat. Johan och Benjamin har rosa. Martina har blått. Inte för att deras föräldrar ville göra ett ”statement”. Utan för att det var oviktigt. Men någon gång under åren som gick började klädesindustrin dela upp alla barnkläder efter kön, även till bebisar, i blått och rosa. Varför då kan en undra? Om en orkar.

Som förälder tänkte jag välja bort klädkedjorna. Genom att köpa second hand kläder, i olika färger och olika mönster, tänkte jag komma runt dilemmat med blått och rosa. En vecka efter min dotters födsel kom dock första paketet, med rosa kläder. Efter det har rosa mössor, klänningar och framför allt koftor vält in. Från avlägsna släktingar, vänners bekanta och deras släktingar. Jag visste inte ens att de stickade. Men de är mycket produktiva. Färgen på koftorna blir en påminnelse att få saker kommer prägla mitt dotters liv så mycket som hennes könstillhörighet. Drömmen om att barn ska få vara barn bortom begränsande könsroller känns avlägsen. Och jag måste helt enkelt välja vilket sk. statement jag vill göra.”Hej, min flicka är en flicka och ska behandlas som en flicka. För att ni inte ska glömma det är hon klädd i rosa.” eller ”Hej, jag är jag tänker inte under några omständigheter sätta rosa kläder på mitt barn.” Jag vill ju inte ens bry mig. Jag vill bara bo i en annan värld, där ingen skulle komma på något så urbota korkat som att rosa är en tjejfärg.

Och till er som ger mig (och andra förälder) paket, vill jag säga: Jag uppskattar presenter. Det är otroligt snällt att ni skickar kläder till ett barn ni knappt kommer träffa. Tack. Men nästa gång ni stickar en rosa kofta, brodera några blå bilar på, för att göra ett ’statement’, så slipper jag.