Ping! Det piper till i min kollegas klocka och han skjuter fram den under min näsa. RÖR PÅ DIG! står det i ilskna digitala bokstäver och små röda ränder eldar på. Vi ser oss omkring på vår arbetsplats – är det några här? Några men de är bakom hyllorna. Vi joggar så omärkbart det går på stället och min kollega viftar frenetiskt med armen. ”Nu blir du nöjd va, din jäkel”, viskar vi till klockan medan vi trampar fram och forcerar något slags låtsatsflåsande. Klockan blir, tack och lov, nöjd och tystnar.
KOM TILL BOKMASSAN !
ETC och Leopard arrangerar 29 och 30 september Bokmassan (Heden, Göteborg). Massa författare, massa böcker – och inga högerextremister. All information: ETC.se/Bokmassan
Dagen efter när jag sitter på kontoret dyker plötsligt en gubbe upp på en annan kollegas skärm. ”Nu är han här”, utbrister hon och hoppar ut på golvet. ”Vill du vara med?” Gubben på skärmen sträcker upp armarna över huvudet och lutar åt båda sidorna, sedan böjer han på knäna och reser sig. Gubben är från kommunens eget program Paus it. Om man fixar programmet så dyker han upp med jämna mellanrum för att påminna oss om vår hälsa. Tre minuter sträcker vi på oss, sedan är det över.
Ack och ve, så desperat vi moderna kontorsmänniskor får kämpa för att få röra på oss! Vi behöver klockor och gubbar från kommun som påminner oss att röra på fläsket. Under sommaren gick jag ner några kilo för att jag rörde mig naturligt. Den tiden är förbi. Nu samlar sig små veck på magen, laddar sina lager inför vintern.
Samtidigt som det är svårt för många att få till rörelse under arbetsveckan, så är hälsohetsen total. Sociala medier-flödet dundrar fram på bilder på crossfitmänniskor som tränar jättekort men äter och bajsar desto mer. På män i 40-årsåldern som har börjat jogga, men som direkt skadar knät och måste sluta. På skärmdumpsbilder av stegräknaren, kartor över rundan i skogen som delger exakt hur långt och vart personen gått, frejdiga höstbilder på utegym med höströda kinder. Hälsosam är lika med stark och framgångsrik.
Rörelse blir för många en lyxvara. Vi rör oss inte naturligt och alla skriker att vi ska röra oss. Även kroppen så klart. Men det blir något som vi pressar in mellan jobbet och makaronerna som behöver stå på köksbordet klockan fem om vi ska slippa barnskriken. Det går helt enkelt inte ihop. Därför blir gubbarna och klockorna en räddning. Gott så, men ändå galet.
Jag har också väldigt svårt för det där att bli tillsagd av kommungubben. Jag undrar liksom alltid vem som tjänar på att ålägga mig något. Naturligtvis tjänar min kropp på att jag rör mig, men också arbetsgivaren om mina sjukdagar minskar. I onsdags visade min stegräknare 1949 steg. Nu bär jag den förvisso inte slaviskt men ändå. 1949 steg. Det kändes både förödande och barnsligt rebelliskt. Kanske borde jag ha delat det på sociala medier, som en slags motvikt.