Under 2017 har jag förflyttat mig på den politiska kartan - genom att inte göra det. I början av året kände jag mig fortfarande som en del av någon sorts majoritet i frågan om synen på invandring till Sverige. I dag måste jag placera mig långt in i mina egna kretsar för att fortfarande uppleva det så. Varje gång jag hör någon tala positivt om invandring drar jag faktiskt en suck av lättnad! ”Det finns några kvar”, tänker jag. En surrealistisk tanke för bara ett år sedan. Och 2018 är det val. Jag försöker tänka på min destruktivitet, som består i att varje kväll kontrollera vad Sveriges mest främlingsfientliga röster har sysslat med på Twitter. Ja, jag vet. Det är ingen uppbygglig aktivitet. Samma mekanismer är i rörelse som när människor ser tv-program om katastrofer och äktenskapsproblem, som för att peta i livets kläggiga sår, kanske som en irrationell besvärjelse mot att själva drabbas. Kanske förvrids min bild av Sverige av mitt föga uppbyggliga trålande i rasismens kallbrandsanfrätta lilla bockfot. Men sedan läser jag stora tidningars ledarsidor, tar del av uttalanden från ministrar och andra politiker, från inflytelserika samhällsdebattörer, och tvingas inse att det inte är så enkelt. Påtryckningarna kommer klafsande från alla håll: jag ska tänka att jag har varit “naiv”, att jag har “blundat för problemen”, och så vidare, och så vidare. I stället tänker jag: vad menar ni med det? Har alla utom jag trott att flyktingmottagande, och invandring i stort, inte skulle innebära några problem? Att alla som är födda utanför Sverige är hedersknyfflar och tomtenissar? Att integration är lika enkelt som att leka med en jojo? Att Sverige skulle förvandlas från ett land med vanliga problem till ett avsnitt av Go´kväll? Det är väl självklart att allt, precis varje företeelse som har med människor att göra innebär problem. Logistiska problem, konflikter, anpassningssvårigheter, människor som inte gör som andra människor vill att de ska göra, brottslighet, ensamhet, utsatthet, misär. I dag låter det i debatten som om ”vi” inte förstått detta. Men det tankespåret förutsätter att ”vi” aldrig levt i ett samhälle förut. Eller ens i en familj. Jag skulle snarare hävda att projektet att integrera många människor i Sverige på kort tid hittills går över all förväntan. För varje katastrofhistoria finns mängder av solskensdito. De är bara inte lika populära.