Det är den 105:e matchminuten och det står 0-0 mellan Slovenien och Portugal när Cristiano Ronaldo, machokulturens frontfigur som alla killar älskar att hata, ska lägga sin straff.

Han är stram och sammanbiten, koncentrerad och fylld av botox, men när Sloveniens målvakt Jan Oblak gör sin mirakulösa räddning är det som om något punkterar Ronaldo. Ansiktet töms för att sedan skrynklas ihop i en förkrossad grimas. Sedan kommer tårarna. Cristiano Ronaldo gråter som ett barn och jag vet inte vad jag ska känna.

En del av mig: belåtenhet. Den 39-åriga mannen med det stora egot, han som ser sig själv som bäst och störst och vackrast, missar inte straffar. Speciellt inte i sitt sista EM. Och visst finns det en kittlande tillfredställelse i att han tvingas ned på jorden.

Samtidigt: skräck. Jag vet och accepterar att alla människor, oavsett kön, är svaga ibland. Alla utom Cristiano Ronaldo. Hans tårar skrämmer mig, de ska inte komma från honom under de här omständigheterna. Matchen är inte ens slut än, Portugal kan fortfarande vinna och som lagkapten är det Ronaldos ansvar att inge hopp till resten av laget. Så varför gråter han? Att inte ens en atlet stöpt i marmor kan kontrollera sina nyckfulla känslostormar betyder att ingen kan det och det är otäckt.

Och så, den sista och fulaste känslan: medömkan. Jag tycker synd om Cristiano Ronaldo fast att jag vet att man inte får tycka synd om Cristiano Ronaldo. Jag lider med honom, hans straff är till och med bra, det är en hård boll som träffar det högra hörnet precis intill stolpen. Det är bara det att Jan Oblak är bättre. Han slänger sig med en självklarhet, det är som att han läst Ronaldos tankar. Som att Oblak genomskådar honom och det finns inget så förnedrande som att bli genomskådad.

Mina vänner tittar inte på fotboll. När jag på en fest i lördags hörde någon säga något om Schweiz bröt jag snabbt in för att få en chans att prata av mig om årets ”dark horse”, som slog ut det regerande mästarlaget Italien några timmar tidigare. ”Alltså vi pratar om resor”, svarade sällskapet och tittade förvirrat på mig.

Det är faktiskt anmärkningsvärt hur oengagerade många jag känner är i det som annars är ett världsomspännande, klass- och tidlöst allmänintresse. Och nej, det är inte för att jag bara har tjejkompisar. Flera killar i min närhet är minst lika hopplöst okunniga inom folksporternas folkligaste folksport.

En kille i min närhet som inte är lika hopplöst okunnig är Ludvig Köhler. I hans senaste bok ”Fotboll” (Renate förlag) presenterar han en spännande teori om varför tennis blev borgerligt i Sverige under 60- och 70-talet, medan fotboll inte blev det. Köhler skriver: 

”Förr i tiden var (…) fotbollarna tjockare än de var idag. Det kunde se slafsigt ut när de inte alltid så vältränade fotbollsspelarna jagade den smutsiga läderbollen. Det väckte inte alltid rätt associationer. (…) I tennisen blev aldrig någon nedsmutsad eller misshandlad, eller förolämpad. Inslaget av gladiatorspel fanns inte i tennisen, som i fotbollen (och i hockeyn).”

Kanske är fotbollen fortfarande för mycket av ett gladiatorspel för mina kulturarbetarvänner i Stockholm och att det är förklaringen till att jag sett de flesta matcher ensam eller med min familj. 

Men en mer sannolik teori är att det handlar om motsatsen. Att följa en boll på en skärm i nittio minuter, ibland flera gånger om dagen, verkar i dessa Tiktok-tider inte ha samma dragningskraft som det hade 1994.

Men de som ignorerar EM förstår inte vad de går miste om. Ett Europamästerskap är så mycket mer än jakten på en guldpokal. Det är också reality-tv när det är som bäst. En studie i världspolitik och våld, rikedom och relationer. Ett fängslande drama med vackra rollfigurer som inkluderar blod, svett och till och med tårar.