På min 24-årsdag flög jag utomlands med ett falskt pass gömt i trosorna. Jag ska strax förklara varför.
Jag minns så väl dagen då en vän som varit utomlands länge kom hem och tog itu med högarna av dagstidningar som hon bett medlemmarna i sitt kollektiv spara. Det var under den första tiden av USA:s krig i Vietnam. Från hennes rum hördes allt högre och ilsknare tidningsprassel och plötsligt kom hon utrusande och skrek: ”Nej, nu tar jag min HAND från amerikanerna!”
Då, vid 60-talets slut, var det amerikanerna som var hjältarna, som vann andra världskriget åt oss (med något litet bistånd av britterna), som stod som ensamt bålverk mot östblocket med kärnvapenmissiler i hand. Vietnamkriget med sina bombmattor över civila, massakern i Song my, användandet av Agent orange och napalm, var en fullständig chock för oss och fick oss att nyorientera oss i världen. Så uppstod det upproriska 70-talet, det sena 1900-talets mest förtalade årtionde.
Efteråt har det i propaganda och avbönslitteratur funnits många berättelser om röda sekter med bokstavsförkortningar som namn, fanatiska och dogmatiska celler som dessutom hela tiden förökade sig genom delning.
Och visst, det fanns sådana, det är lika sant som att det finns rödkål på de flesta julbord.
Men rödkål är inte det enda som finns på julborden och fanatikerna var inte de enda som verkade på 70-talet. Vänstervindar blåste, solidaritet var honnörsordet och vi upptäckte yrvaket att det fanns orättvisor i världen och kolonialism och diktaturer i Latinamerika, Asien och Afrika, överallt understödda av våra gamla hjältar i USA. I Europa fanns förtryck i många länder – juntaöverstar i Grekland, Franco i Spanien och Salazar i Portugal, Berlinmuren. Och klassklyftor till och med i Sverige. Men motstånd var möjligt, det var upp till kamp i Pragvåren och nejlikererevolutionen och Kirunastrejken, proteströrelser och demonstrationer uppstod från den ena dagen till den andra. Varor bojkottades och engagemang och solidaritet yttrade sig till och med i att man firade Alternativ jul med uteliggare och hemlösa, besökte fängelser (någon som minns Krum, Riksförbundet för kriminalvårdens humanisering?) och drog ut på landet i en grön våg.
Visst gjordes det skrattretande misstag ibland.
Jag minns en Krumgrupp jag deltog i, vi besökte fängelser för att prata med interner som aldrig fick besök. Eftersom alla hade privata kläder uppstod missförstånd – två krummare kunde sitta och prata förstående med varandra, bägge i tron att den andre var fånge, fast man artigt undvek att fråga vad han var dömd för ...
En gång på studieresa i Sovjet blev jag överfallen av en säkerhetsvakt som försökte slita av mig jeansen. Jag gjorde förtvivlat motstånd och trodde jag skulle hamna i Sibirien men det visade sej att det var själva byxorna han var ute efter. Jeans var hårdvaluta i Leningrad.
Och det där med passet i trosorna – det handlade om att vi skulle försöka hjälpa en grekisk motståndsman ut ur landet, juntan var honom på spåren. Vi lyckades ordna ett falskt svenskt pass åt honom – men det måste ju finnas en inresestämpel i det, om han skulle föreställa svensk turist! Sådana kopierade man, fick vi veta, genom att trycka ett hårdkokt ägg, skalat i kokande vatten, mot en stämpel i det egna passet och sen föra över den i det falska. Jag skalade och brände mig och fick en vacker stämpel på ägget – men bara där. Vår grekiske vän kom att sitta flera år i juntans fängelser.
En gång hörde jag en intervju med högerns partistrateg Lars Tobisson. Hur hade man burit sig åt för att vända denna atlantskuta av solidaritet och vänsterengagemang till de kommande generationernas ”satsa på dej själv”- inställning? Han berättade småskrattande att man bland annat använt en beprövad högertaktik, idén om den så kallade Ägandedemokratin: det gällde att få medelklassen att fokusera på egna fördelar. Därför motionerade han i riksdagen om att öka sparandet genom skattebefrielse på allemansfonder: ”Att bredda bostadsägandet är det bästa sättet att åstadkomma en jämnare fördelning av förmögenhetstillgångarna i samhället. Att öka det enskilda aktiesparandet är viktigt ...” (Prot. 1985/86:46 6 december 1985)
Och steg för steg lyckades man öka klassklyftorna på ett sätt som knappt ens Tobisson kunde drömt om på 70-talet.
Men det gäller att komma ihåg detta: diktaturer i Grekland, Portugal, Spanien, Sydafrika och Latinamerika föll, hela Sovjetimperiet imploderade, USA brände fingrarna i flera länder.
Sådant kan man trösta sig med när den svenska parlamentariska demokratin tycks ha blivit ett herrelöst fordon på väg mot ett stup.
Jag sätter mitt hopp till sega veteraner och till nästa generation. Var beredda på att det blir tufft. Och kanske finns det fortfarande ungdomar som firar Alternativ jul, med hemlösa och tiggare?
