Och som tur är, när jag väl gör det, och pallrar mig iväg, så blir jag alldeles tagen av att det är så härligt att uppleva musik och teater live. Inte på tv eller i dator utan alldeles levande framför en. Här och nu.

Som häromdagen när jag hamnade på Brödernas på Saluhallen peppad av nämnda väninna som sa: ”Eva, klart du ska med. Det är ett bluesband från Texas som spelar där. De är kanonbra, sångerskan helt fantastisk. Och sedan han med munspelet. Jag hörde dem i Askersund. Det är blues på högsta nivå.”

Nja, jag drog tveksamt ut på svaret. Jag är lite seg i dag, tänker stanna kvar i min lokal och dra ett gammalt täcke över mig och bara ligga och glo. Men väl där förvånade jag mig själv med att dammsuga och skaka mattor och det blev så fint att jag inte längre bara kunde ligga och glo. Jag ringde kulturproffset och sa att ta mig tusan, jag kommer! Väl där trängde jag mig in bland hängivna ansikten som leende satt och gungade till musiken. Det svängde. Det dansades. Och jag insåg ännu en gång att det är något särskilt när det händer här och nu.

Klart att det inte alltid blir lyckat bara för att det är live. Både teater och musik kan missa målet. Missa mig. Men när det når fram och träffar hjärtat blir det liksom större för att det är just här och nu. Och det behöver inte vara stort och svulstigt med massor av scenografi och teknik och blinkande lampor. Det viktiga är att det når hjärtat. 

Och nu när Robban Broberg har gått ur tiden tänker jag på att han var en sådan för mig. En som nådde hjärtat. Han var fantastisk att uppleva live. En riktig här och nuare. Och eftersom jag redan avslöjat att jag är dålig på att ta mig iväg, fick jag på ett annat sätt förmånen att spana in hans scenkonst anno 1993. Cecilia från Teaterförening ringde mig och frågade om jag kunde tänka mig att vara med i hans show Målarock på Hjalmar Bergman teatern i Örebro. Han önskade en kvinnlig artist i varje stad han spelade i. En att bolla lite repliker och därtill sjunga duett med. Ville jag kanske vara örebrodamen under sex föreställningar? 

Jag tackade lyckligt ja, som till ett efterlängtat frieri. Skickade iväg en demo och fick godkänt. Lagom till föreställningarna blev jag förkyld å det grövsta och hostade så fort jag kraxade fram en ton. Mamma skickade med hostmedicin a’ la  Coxilana med morfin i, vilket gjorde mig extra gungig och kanske lite väl cool. Men jag lyckades genomföra min del i föreställningen med lite svaj i rösten. Desto roligare var det att få uppleva hans scenpersonlighet. Hans enorma närvaro, hans kontakt med publiken, timingen, humorn, allvaret, äktheten, engagemanget, avslappningen och allt det som gjorde honom så älskad av sin publik. 

Det var ljuvligt att höra alla kluckande skratt och se alla lysande ögon i publiken. Kom någon försent så stannade han upp och tog med personen i ett samtal kring vad som månne ha hänt. Väldigt mycket här och nu och med massor av lekfull närvaro i direkttransport till allas våra hjärtan.

Så tack Robban och tack till den levande scenkonsten. Må den leva här och nu och värma upp våra närvarolängtande hjärtan.