Och sedan på kvällen kom han in, med rak rygg och det där fantastiska leendet och han läste dikterna av Tomas Tranströmer med klar och dånande röst för ETC:s stödförening medan jag själv och Christian Rosenberg spelade piano.

Det var några år sedan nu.

Men ständigt detta stöd, denna hjälp, detta ”javisst, jag försöker” om man frågade.

Hjälp från den riktigt stora skådespelaren, estradören, författaren.
Läs hans självbiografi ”Rikitikitavi” så förstår du. Njut av en berättelse om kärlek och befrielse.

Ännu bättre … lyssna på den!

Rösten.

Ja, för det var befrielsen Rikard slogs för. Mot allt det som försöker göra oss mindre som människor. Homofobin, rädslan för kärlek, rädslan för drömmarna vi bär inom oss.

Jag minns hur han på 90-talet satt med oss andra i Jämställdhetsdelegationen och berättade om manlig misshandel inom förhållanden och om att rädslan för ensamhet var ständigt lika stor oberoende av förhållande och oberoende av hur radikal och tänkande man är.

Han berättade naket.

Sist vi sågs var på fiskrestaurangen och han förklarade att han snart var klar med en text.

Jo, Rikard skrev i ETC, ett tag väldigt ofta, på senare år alltmer sällan.

Så mycket man ska hinna.

Om du hade förmånen att se Rikard som Karl Gerhard för något år sen, tänkte du då på hur han kröp ihop mot slutet – denna långa och underbara man – och blev den sjuke gamle Gerhard och då såg du mästerverket i det han gjorde. Människans bräcklighet och samtidigt så stark.

Jag beklagar sorgen för familjen och alla vänner och alla oss som fick jobba med Rikard, men också för alla andra.

En väldig kämpe och en alldeles vanlig människa har dött.

Döden är ett nederlag.

Det enda vi kan göra mot det är att ta våra liv på allvar.

Tack, Rikard. För allt.