"Jag upplåter min krönika till Anna Synnerö"

”Jag grät i hemlighet när farsan tappade tänderna och slutade le. Jag grät i hemlighet för jag hade lärt mig att tårar är för de svaga och det är fult att vara svag.

Men till slut gick det inte att gömma tårarna längre, ens i pappas sällskap. Han pratade om hur han inte hade råd att skaffa nya tänder. Jag grät för att jag blev så jävla arg.

För att någon bestämt att kunna tugga sin egen mat beror på hur välbärgad du är. Ingen jävla medelklass. Att tänder är en lyx. Att farsan som älskar riktigt torr humor inte längre vågar skratta. Istället för att bubbla i hela kroppen drog han ner överläppen över tänderna så att hans gladansikte förvrängdes till något som inte liknade honom. Som om skammen lyste igenom ögonen och skulle sippra ut om han öppnade munnen.

Han hade slutat le och det gjorde så ont, långt inne i mig.

Jag minns ungefär när jag började förstå att pappas trötthet och simmiga blick berodde på drickat. Jag minns att jag tyckte han var tråkig som inte ville leka så mycket, att han ofta sov på soffan. Att jag började kontrollera om han var nykter eller full. Det syntes så väldigt tydligt på hans blick. Pupillerna krympte på något vis och ögonen var tommare, långsammare.

När jag skriver detta gråter jag. Inte för att jag tycker synd om mig själv utan för att jag vet att det är andra barn som växer upp i detta just nu. Som inte får liv i pappa för att han sover för tungt, som skäms när mamma vinglar och välter saker i affären eller som ännu värre, får ta emot slag när föräldern blir våldsam och aggressiv. Som liksom jag försvarar sin förälder för att det är pinsamt att säga till någon att den blir full alldeles för ofta.

Jag har inga egna barn så jag kan inte förstå oron i att undra om min familj kommer komma hem, eller om de kört av vägen och dött för att min man kört full. Men när jag väl får egna barn kommer jag aldrig utsätta dem för alkohol. Jag utsätter inte ens mig själv för alkohol idag. Det är en sjuk och orealistisk värld att leva i, när du förstår hur hela detta jävla samhälle vi lever i är uppbyggt och kretsar kring alkohol. Alla de fega som aldrig säger ifrån eller ifrågasätter. De som aldrig säger ”Du, är det inte dags att lägga ned nu?”. De som inte kan acceptera ett nej tack och hetsar vänner till att dricka mer. Alla de som måste föra över sin osäkerhet på någon annan.

Farsan är min bästa kompis idag. Kanske aktar jag hans vänskap och närvaro högre för att han en gång varit borta. Han lär mig allt han kan om hantverk, bilar och teknik som den femtiotalistarbetarklassman han är och jag lär honom att prata om känslor och öppna sitt sinne.

Jag älskar min pappa, men jag hatar det samhälle som länge lät honom gå tandlös och skämmas.”