I lördags förra veckan medverkade jag i ett panelsamtal på Kulturhuset i Stockholm, som en del av det internationella debattforumet Battle of Ideas. En professor, en imam, ordföranden för Sveriges unga muslimer och jag talade om varför tusentals muslimer i västvärlden anslutit sig till den våldsamma jihadiströrelsen Islamiska staten. När publiken fick göra egna inlägg blev diskussionerna ibland lite väl hetsiga. Efteråt hamnade två unga kvinnor i bråk utanför lokalen. Smockan hängde i luften och den ena svor att polisanmäla den andra.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Samhället har ännu inte kunnat enas om varför en liten grupp västerländska muslimer anslutit sig till IS. Är det marginaliseringen av folk i förorterna, som gjort att IS vunnit stöd i ett missnöje majoritetssamhället själv skapat? Är det islamofobin, eller västvärldens invasioner av flera muslimska länder sedan den 11 september 2001? Inte så få svenskar har dessutom redan köpt extremhögerns världsbild, om att IS och muslimer är samma skrot och korn.
Bortsett från det sista så tror jag det kan finnas sanning i alla sådana förklaringar. Men oavsett vad som fått minst 300 personer i Sverige och tusentals andra i Europa att ansluta sig till IS, har de alla varit beroende av en och samma sak för att faktiskt kunna ta sig ända fram till jihadisternas fästen i Irak och Syrien: IS rekryterare och kontaktpersoner.
I förra veckan visade SVT:s Uppdrag granskning hur IS rekryteringsarbete varit högst verkligt även i Sverige. I synnerhet i några förorter till Göteborg. Tidigare den här veckan skulle jag själv ha besökt en av dessa förorter för att föreläsa i en skola om kriget i Irak och Syrien och vad IS gjort mot människor. Tyvärr blev föreläsningen inställd. Men de på skolan som bjöd in mig nämnde särskilt IS-rekryteringen i deras förort som ett stort problem, som berörde även deras elever – trots att de bara gick i högstadiet.
Det finns anledning att tro att den nuvarande IS-rekryteringen bygger på ungefär samma svenska jihadistiska nätverk som ända sedan 1990-talet skickat andra för att strida, eller få träning hos till exempel al-Qaida. Vad som förmår sådana nätverk att både uppstå och hålla samman, är deras starka ideologiska övertygelse.
IS är inte någon nihilistisk dödskult. Även om det är en mycket våldsam rörelse vars slutmål säkert inte alltid är kända av dess fotsoldater, bygger IS på den salafistisk-jihadistiska ideologin. Salafismen är en fundamentalistisk tolkning av islam för att skapa ett ultrakonservativt och "renlärigt" samhälle. Och även om salafister mycket väl kan vara pacifister, så vet vi att IS inte är det.
En femte person skulle ha suttit med i vår panel i Kulturhuset förra helgen, men fick tyvärr ställa in. Hade Abd al-Haqq Kielan som är imam vid stora moskén i Eskilstuna varit där, hade vi sannolikt fått höra den uppmärksammade historien om hur en grupp salafister på våren 2015 försökte kuppa till sig makten över hans moské. Salafisterna var knutna till en stiftelse i Qatar, som sprider sin ideologi med pengarna de delar ut. Men Abd al-Haqq Kielan representerar den stora majoritet vanliga muslimer som inte vill ha något alls med religiös extremism att göra. När Säpo bara några veckor senare grep en man som misstänktes för terrorrekrytering i anslutning till moskéer i Örebro och Eskilstuna, uttryckte Abd al-Haqq Kielan inte någon förvåning över utvecklingen.
I torsdags den 17 november orsakade den brittiske ärkebiskopen av Canterbury rubriker. Under ett tal vid det katolska institutet i Paris sade han att det är ett misstag att säga att IS inte har något alls att göra med islam. Det har de visst, precis som kristna militanta extremister i Centralafrikanska republiken och våldsamma hinduiska nationalister i södra Indien också anser sig ha stöd av sina religioner. Det är viktigt att förstå extremisternas religiösa motivation för att motverka dem, sade ärkebiskopen.
Om en vanlig debattkväll i Stockholm leder till stor ilska är det förståeligt varför flera europeiska regeringar undviker att lyfta upp ärkebiskopens poänger. Men förr eller senare lär större och offentliga diskussioner om detta behövas.
