Jag minns att jag blev så stolt när farsan sa att jag hade ”smehänder”, att jag inte frös om fingrarna, när vi plockade upp gäddor ur en vak på vintern.
Magelungen, den milslånga sjön som sträckte sej förbi Farsta, frös till på vintrarna när jag var barn.
Eftersom sjön var så full med skit så fick fiskarna syrebrist och i en vak blev det alldeles fullt med fisk som kippade efter andan.
Och farsan och jag gick dit och plockade gäddor. Med händerna.
Och jag plockade. Fast jag frös om fingrarna var det så kul att plocka gäddor så jag struntade i det.
Wow, vad mat vi får nu, tänkte jag stolt.
Och farsan tyckte alltså att jag hade händer som en smed.
Vi plockade så mycket gäddor vi orkade bära.
Asketismen jag drogs till har jag nog fått som arv av farsan. Att man liksom inte ska gnälla, att man ska stå ut. Nöja sej med lite, inte vara girig.
Samtidigt var vi ju väldigt giriga att plocka gäddor.
Det finns nog en slags naturlig girighet, tänker jag nuförtiden.
Jag drogs till manliga hjältar när jag var liten. Och dom var ofta asketer.
När jag var i 7-årsåldern hade jag en kraftig crush på Karl XII. Jag läste en bok om honom och sen tvingade jag mina föräldrar att bilsemestra i Norge. Vi åkte till Halden där han blev skjuten, det svenska folket till gagn, 1718.
Vad det var som drog mej till honom har jag undrat nu på gamla dar. Han var ju fan inte klok.
Jag tror att det var just asketismen, det där med att han sov på marken som sina soldater, att han nöjde sej med att äta gröt, att han inte var en snobb. Vilket kanske inte alls stämmer egentligen – den dåtida propagandan ville gärna bygga just en sån myt om honom.
Sen snöade jag in på Che Guevara, och det är ju på nåt sätt motsatsen till Karl XII. Men jag har numera insett att det finns en likhet med Kalle. Asketismen. Den nästan självutplånande vägran att finna sej tillrätta med ett lyxigt och bekvämt liv, att avstå.
Så, utan att påstå att jag är asket så vill jag i alla fall deklarera att asketismen har funnits som en underström i hela mitt liv.
Och jag tycker att det finns nåt stort i att avstå, att säja nej.
Man blir friare.
Men, jag har minsann frossat och syndat på alla de sätt, det vill jag tillägga.
I 290 000 år var vi jägare och samlare.
Det har jag precis lärt mej av min biolog-kompis Martin. Då samlade vi på oss så många gäddor vi bara kunde.
Vi lärde oss att passa på, fick vi syn på en mammut så ropade vi på dom kompisar vi kunde ropa på, och försökte ha ihjäl den, även om köttet på en mammut var mycket mer än vad vi skulle hinna äta opp innan det blev dåligt.
Så vi åt oss proppmätta, mer än proppmätta. Det var rationellt för oss att göra så, fan vet när nästa mammut dyker opp.
Om dom inte rentav tagit slut.
Vilket dom ju gjorde.
Att ta för sej så mycket det går, att roffa åt sej när man har chansen, satte sej i vårt DNA.
I jägar- och samlarsamhället var det ju vettigt, när man inte kunde spara mer än vad man kan bära med sej.
Så höll vi på. I 290 000 år.
Sen, när vi blev bönder för bara 10 000 år sen, levde det ju kvar.
Vi samlade i ladorna, som ekorrar, eller nötskrikor. En full lada betydde en säkrad vinter.
Men det finns ju en gräns för hur mycket man kan samla i en lada, när man har mer än vad man kan äta upp under en vinter, vad ska man med mer till?
Ja, det finns ju mycket man kan hitta på då. Skaffa sej makt över andra människor.
Och sånt.
Ja, ni vet. Resten är historia.
Den där girigheten har ju skapat en motreaktion. Redan i Bibeln och andra heliga skrifter fördöms omåttligheten och frosseriet. Människan som art mognar långsamt, vi blir visare och visare. Men våra urgamla impulser lever kvar.
Så vi är splittrade mellan frosseri och asketism. Jag är det i alla fall.
Och asketismen kan ju i sej bli ett nytt slags frosseri. Ja, vi pendlar emellan dessa poler.
Jag tror nygamla fenomen som anorexi och bulimi är symptom på den splittringen av våra moderna jag.
När man åker Finlandsbåt, eller äter julbord, ser man samma sak. Folk som lassar hela tallriken full med löjrom och skinka, och snobbarna som fnyser åt det vulgära frosseriet och tar en smoothie i baren istället.
Reklam och köp-propagandan har hittat vår svaga punkt: den gamla samlarinstinkten.
Vår gamla, vulgära och numera onödiga impuls att roffa åt oss allt vi kan.
Det är därför vart tredje klädesplagg som säljs aldrig används utan bara hängs in i garderoben.
Det är därför vi drunknar i plast och skit.
Dom har hittat nyckeln till vårt hjärta och ockuperat vår hjärna.
Jag hatar att shoppa, men jag lever numera ändå ut mitt begär att HA på andra vis. Jag snor ved och hugger den, staplar den i vackra staplar.
Och min syrra lärde mej att plocka bär, att leva ut mina primitiva samlarbegär i skogen.
Enbart asketism, utan glädjen att proppa munnen full med solvarma hjortron, är inget liv värt att leva.
Vi är ju dom vi är, men ska vi klara av att överleva som civiliserade varelser måste vi hitta hållbara vägar att leva ut vår gamla impuls att roffa åt oss. Om vi bara fortsätter shoppa så dör vi.
