Krönika: Reflexen att skjuta budbäraren står stark

Jag var 23, inte särskilt modig, men sa alltså nej. Facket grep in och stoppade det hela. Schemat förpassades till papperskorgen och chefen sa aldrig ett ord mer om saken. Vikariatet förlängdes.

Men om det hänt i dag? Hade jag vågat protestera? Det är verkligen inte säkert. Det har hänt mycket med tidsandan under de decennier som gått.

I somras klagade undersköterskan Fredrik Vallgren i Karlskoga på sitt nya schema genom ett inlägg på sin privata Facebooksida. Hans heltidsvikariat i centrum hade i samband med en omorganisation bytts till 75 procent på en ort långt utanför och det tyckte han var upprörande. I inlägget nämndes inga namn men Fredrik skrev att han tyckte att cheferna saknade empati.

Först hände ingenting. Tvärtom verkade allt lösa sig. Chefen trodde att det skulle gå att ordna ett heltidsjobb inne i stan. Några timmar senare stod hen med en utskrift av inlägget i sin hand och förklarade att Fredrik kunde glömma det där nya vikariatet.

Hur chefen fått tag på inlägget är oklart. Men fallet togs upp i media, kommunen beklagade och Fredrik fick så småningom ett jobb inne i stan. 

Slutet gott allting gott?

Inte alls.

Tvärtom verkar det ha blivit farligare att kritisera. 

I Psykologtidningen beskriver en ombudsman kritik mot arbetsgivare framförd i sociala medier som definitivt riskfyllt. Visserligen finns det en grundlagsskyddad yttrandefrihet. Men också en lojalitetplikt mot arbetsgivaren. Och skulle kritik på exempelvis Facebook bedömas utgöra ett brott mot lojalitetsplikten kan det få arbetsrättsliga konsekvenser. 

Lojalitetsplikt. Kan inte minnas att det var ett begrepp som över huvud taget diskuterades på 70- och 80-talen. Då handlade debatten om medinflytande och demokrati.

Nu är det alltså andra tongångar. Vad gäller Facebook är ombudsmannens entydiga råd att vara försiktig.

Frågan är var gränsen går. Får en klaga på schemat? Kanske. På att gamla far illa? Förmodligen inte.

I Lerums kommun fick en annan undersköterska, Titti Bruun, sparken 2008 för att hon slog larm om att en dement och blind kvinna blev liggande i 20 minuter utan att få hjälp. Orsaken var att arbetsgivaren, Attendo Care, minskat bemanningen på natten. 

När jag intervjuade Titti Bruun berättade hon om hur personalen kommit med massor av förslag för att förbättra tillsynen men att ingenting hjälpt.

− Vi bara skrev fler och fler fallrapporter. Den här gången slog jag larm till kommunen. Sju dagar senare blev jag uppsagd.

För den ensamstående trebarnsmamman Titti Bruun slutade det illa. Trots massiva protester förlorade hon sitt jobb.

Hon är inte ensam. Den forskning som gjorts om whistleblowers visar att bestraffning är regel, inte undantag, trots att larmen ofta handlar om allvarliga missförhållanden.

Att göra ”rätt”, till exempel vända sig till närmsta chef först och inte gå ut med kritiken offentligt, hjälper inte alltid. Reflexen att skjuta budbäraren tycks så stark att det behövs kraftfulla åtgärder, till exempel effektiv lagstiftning, för att skydda denne. 

Låt 2015 bli det år då meddelarfriheten blir verklig och kritik och protester på jobbet ses som något som i grunden är bra. 

För sanningen är att vi inte skulle klara oss utan folk som säger ifrån. Vi behöver dem, vare sig frågan är stor eller liten och vare sig de heter Edward Snowden, Titti Bruun eller Fredrik Vallgren.