Invasionen och det omfattade upprustningsbehovet har gjort att Dramaten har tagit beslutet att flytta vissa produktioner ut från huset på Nybroplan.

Vilken möjlighet!

Tillgång till kultur och chansen att utveckla ett intresse för fler kulturintryck än de som serveras via tv och Spotify är i Sverige 2016 starkt knutet till klass och bostadsort. Hur väl du känner din Fosse beror alltså till stor del vilken lott du har dragit i livets klass- och bostadsortslotteri.

Och kulturpolitiken förstärker orättvisorna eftersom den snett fördelar stöd till de stora institutionerna i storstäderna.

Om detta har jag pratat mig hes sen den dag jag drog mitt flyttlass till Stockholm.

Medan vi i Smålands inland bussades på studiebesök till Volvo lastvagnar i Göteborg fick vissa av mina 08-födda vänner klassvis lära sig om teater på Dramaten.

Medan min första prao-plats var Nässjö bygg följde min Stockholmsfödda vän med kompisens pappa till Stadsteaterns kostymförråd.

Min teaterdebut gjordes i tonåren på Chinateatern i Stockholm där jag tårögt bevittnade musikalen Grease, en scenkonstform som jag senare lärde mig att ängsligt nedvärdera.

I dag bor jag i huvudstaden, är journalist och rör mig i flitigt kulturkonsumerande kretsar. Trots det gör min bakgrund att jag ofta känner mig som en outsider. Hur lång väg du har till Dramatens trappa har betydelse, även för oss som kommer från  medelklasshem med välfyllda bokhyllor.

Jag har än i dag svårt att se möjligheten att avlönat få syssla med kultur som något annat än en gåva från typ himlen. Ta ett vanligt jobb och gör rätt för er!, väser min inre Nässjöbo när jag läser om kulturarbetare som har problem med a-kassan. Denna missunnsamhet, som jag oftast håller för mig själv, är en produkt av avundsjuka sprungen ur en orättvis kulturpolitik.

Johan Hilton skriver i Dagens Nyheter att vi borde se renoveringen av Dramaten som en chans att förtrolla förorterna. Javisst. Men varför inte gå ett steg längre? Jag röstar för att se råttinvasionen som en efterlängtad möjlighet att sätta kulturinstitutionen på hjul. Det hade varit en betydligt mer radikal åtgärd än att göra de av Stockholms medel- och överklass oftast besökta muséerna avgiftsfria.

Men varför hänga upp sig så mycket på kulturen? ropar min inre Nässjöbo. Vilket krig stoppas av pantomimteater och politiska dansföreställningar? Efter år av arbete för att erövra finkulturen har jag ett svar på frågan som är mitt alldeles egna: Kulturen kanske inte kan förändra världen, men öppna folks ögon, hjärtan och sinnen kan den. In kan sedan världen stråla. Det borde alla få uppleva.