Sverigedemokraterna kallas ofta för ett missnöjesparti, vilket givetvis är en otillräcklig tolkning eftersom de så uppenbart är rasister, men också för det specifika sätt de är rasister på. För det första har de sedan millennieskiftet, föRutom att sluta heila framför kameror, preciserat sin huvudfiende från invandraren till muslimen. Islamofobin är deras enskilt största framgångsväg, eftersom hatet mot muslimer, som Andreas Malm skrev, varit en växande politisk angelägenhet i hela västvärlden de senaste decennierna.
Det har varit en framgångssaga för SD eftersom såväl svenska som övriga västerländska medier har en nyhetsvärdering som befäster en rasistisk och islamofob världsbild. Muslimer och personer från muslimska länder skildras objektifierande i samband med krig, självmordsbombningar och böneutrop. Vi har vant oss vid att just muslimer konstant måste ta avstånd från diverse våldsbejakande ismer. Och svenska politiker har stärkt samma världsbild genom att förföras av den europeiska uppgörelsen med den heltäckande slöjan (vissa har till och med skrivit propositioner för att kriminalisera den på arbetsplatser).
För det andra är det inte bara ickedemokratiska och inhumana förhållningssätt som genomsyras av rasism. Även det vi betraktar som humant och demokratiskt bygger på en rasistisk logik eftersom den västerländska självbilden som den goda grundar sig i motsatsen till de andra – vilka förvägras det som västerlänningen unnar sig: subjektivitet, frihet och sin egen historia. Som Sartre konstaterade är själva humanismens ideal grundat på rasism, eftersom västvärlden, för att kunna proklamera sin humanitet behövt skapa just sina andra, som monster och slavar. Det är därför rasisterna kan få röster för att vilja ”hjälpa flyktingar på plats”, det är därför partiledare kan tävla om vem som bäst kan framställa invandrare som kassakor och det är därför politiker inte driver jämlikhetspolitiska frågor för att motverka den strukturella rasismen, den är en föRutsättning för den västerländska självbilden.
Det som SD idag gör till sitt varumärke är alltså sådant som redan finns ingrott i vårt samhälle, däribland föreställningen om vad demokrati innebär, vilka som är berättigade demokratiska rättigheter och vilka som framför allt har skyldigheter att anpassa sig efter rådande normer. Den västerländska sekularismen med den medföljande livsstilen har hyllats i det oändliga som det enda sättet att leva värdigt en demokrati, Orienten och islam har målats upp som dess direkta motsats. Följaktligen, om du röstar på SD handlar det inte bara om vad du är missnöjd med utan lika mycket om vad du är nöjd med, vad du identifierar dig med och söker dig till.
Det nya uppsvinget som rasismen fått i Sverige och i hela Europa bygger på att marknadsföra den västerländska identiteten som överordnad alla andra. Ras har kompletterats med kulturell tillhörighet. ”Västerlänning” är idag en maktposition en kan välja att inta, genom att stå upp för de västerländska idealen, vilket sker på bekostnad av alla som inte uppfyller dem.
Även rasifierade personer kan stå i SD:s valfilm som partiets företrädare, eftersom de lever upp till den västerländska identiteten och föraktar de andra. Det är den maktpositionen som får Jasenko Selimovic att göra det till sin raison d’etre att förneka strukturell rasism. Det är den som fick Mona Sahlin och Nalin Pekgul att dansa i korta kjolar i Rinkeby för att slå ett slag för kvinnlig frigörelse och densamma som fick Fredrik Reinfeldt att säga att ansiktstäckande slöja är ett kvinnoförtryck eftersom frihet är att få visa upp sig.
Det förklarar inte bara varför Jimmie Åkesson obehindrat får lov att sprida rasistisk propaganda på bästa sändningstid och rakt ut säga att invandring från muslimska länder bör stoppas och därmed få SVT att begå såväl lagbrott som brott mot sitt eget uppdrag, det förklarar också varför SD:s budskap går hem bland 13 procent av de röstberättigade i vårt land.
