Det är lite provocerande att vara på en soptipp i en rik kommun som Ekerö.

Hej, där åkte en skitfin plasma-tv. Hej, och där en sprillans ny trädgårdsstol. Och folk slinker ut ur sina bilar och möter inte varandras blick, tar sina dyra sopor och skyndar sej fram till containern och kastar det dom vill bli av med.

Sen ser dom lättade ut, som efter ett lavemang.

Ja, det är ta mej fan nåt analt med hela den här sopstationsgrejen. Nån slags inverterad shoppingglädje.

Först känns det grått och tråkigt att göra sej av med grejor. Sen: en liten hemlig glädje när tv-skärmen spricker på botten av containern. En känsla som en rockstjärna, en liten vild destruktiv dröm, drömd av nån ordentlig familjefar med tre barn och miljonlån på villan. Pang bom krasch.

Och en skam, en skam att man har råd att vänja sej vid en livstil där man aldrig lagar saker som går sönder, man köper bara nytt. Förresten har man inget val, vem lagar sin tv nuförtiden, va?

Dit till tippen åker Öman och jag och spelar sorgliga låtar av Olavi Virta på full volym för alla i hemlighet analt njutande suv-ägare.

Det blir gripande på nåt vis. Vi pangar flaskor.

Det är västvärldens vackra undergång vi bevittnar, alla vet det. Öman har en förmåga som känns lite finsk, han är finne. Han kan liksom gå och gnola på en glad melodi fast allting är åt helvete och krasandet av elektronik är det enda som hörs. Förutom hans gnolande då. Nån slags medfödd munterhet som inte är så verklighetsförankrad.

Själv är jag väldigt verklighetsförankrad denna försommar. Så förankrad att jag nästan sjunker.

Försöker undvika nyheterna men dom smyger sej på och jag tänker att jag står inte ut att leva i det här 30-talet längre.

Försöker fly in i trädgårdsarbete men det är nåt tungt som ligger över alltihop, på avstånd hör man polissirener, på väg ut från stan.
Öman har ett band med sina kompisar, dom spelar gubbrock och är väldigt nöjda med det. Tror jag. Ingen av dom lever på det, men dom är mer upptagna av musiken än vad jag är. Dom repar en gång i veckan, en massa Stones-, Ian Dury- och Pugh-låtar.

Jag tycker dom skulle spela finsk tango, men dom vill vara unga och kåta så dom spelar rock. Och det är ju rätt kul det med.

En dag när Öman och jag var på tippen fixade vi en spelning där, vi frågade dom som jobbade om vi inte kunde få lira nån lördag när folk kommer i bilköer för att rensa sina alltför välförsedda villagarage.

Det fick vi.

Och jag fick vara gästartist.

Så en dag i mitten av juni stod vi där och spelade Brown Sugar mellan containrarna. Det ekade väldigt bra, som i ett plåtreverb med Elvis Presley. Kön av bilar ringlade fram, och jag kan väl säja att det var blandade reaktioner. Dom flesta skyndade sej bara som vanligt att göra sej av med sina lik, andra stannade upp och hånflinade, några log varmt.

Men det kändes så bra att göra det, att hoppa runt där och sjunga I said Yeah, Yeah, Yeah Houw! Som att det var det folk behövde. Det var gratis, det var ingen reklam, vi ville inte ens påverka folk att gå hem och tänka över sina liv, folk fick göra vad dom ville för vår del.
Släng skiten bara och köp nytt, gör det för fan, men kom inte till oss sen och be att få nån mening med livet!!

Ungefär.

Fast i botten av rockenrollen fanns som vanligt en gammal förtvivlan.

För övrigt anser jag att Almedalen är ett jävligt dåligt exempel på demokrati. Det är ett tecken på spindoktorernas, copywriternas och dom sålda psykologernas makt över politiken. Det är låtssassamtal och låtsashändelser.

Jag har vart där en gång och tänker aldrig mer åka dit.