Krönika: Rapport från en psykavdelning

S:t Göran avdelning 54 den 19 augusti:

Fick ligga i korridoren i tio timmar. Medicinen jag alltid bär med mig slarvades bort. Hjärtmedicin, psykofarmaka med mera. När mina saker gicks igenom la de in min medhavande medicin i ett skåp och skrev fel namn på medicinpåsen. Det visade sig efter mycket hej å hå, så när jag skulle förflyttas var min dyra och viktiga medicin borta.

Huddinge sjukhus avdelning M76 den 21 augusti:

Här på Huddinge fanns den försvunna medicinen inte med på listan över den medicin jag tar, trots att det var de själva som skrev ut den till mig. Gick med personalen till Huddinge Sjukhus Apotek Nova för att alltså hämta ny egen medicin. Det privata Apoteket Nova hade inte dessa hemma. Skäms Sverige, med privatisering av apotek!

Överbeläggning. I rum 4, ett tvåbäddsrum, placerade personalen en säng till. Fanns inget skåp att låsa in mina saker. Ingen sänglampa, inget nattduksbord.

Rumskamrat Bertil är dement, har Alzheimers. Jag vaknade på natten av att Bertil kladdade på mig, tog otäckt på mig. Jag upplevde detta som mycket hemskt och kränkande. Och han var på mina tillhörigheter som låg på en stol bredvid mig. Det försvann både snus och frukt. Jag tillkallade personal. Kände mig chockad, rädd och arg.

Som barn blev jag två gånger sexuellt antastad av män. Det har satt sina spår. Så här får det inte gå till på en psykavdelning. Det går inte att blanda patienter hur som helst.  

I dag, den 25 augusti, frös jag så jag hade den långa nattsärken på mig ute på avdelningen. Då säger personalen att jag inte får gå omkring med den. Jag behövde en långärmad tröja. Det finns inte långärmade sjukhuskläder på psykklinikerna. Dom rekommenderar att vi ska ha våra vanliga civila kläder på oss här.

Men jag vill ha min enda egna skjorta ren, för jag vet inte om jag blir utskriven om en timme eller om en vecka oavsett hur jag mår. Jag har aldrig mått helt bra vid utskrivning och ofta vädjat om att få stanna ett tag till. Det är läkaren som härskar.

Men jag kommer igen! Som alltid! Nu, när du läser det här har jag hittat en ny början. Är drogfri och nykter. Mitt psyke har återhämtat sig. Trots att jag precis haft ett långt depp och djup dalgång, har mitt arbete tuffat på som vanligt. Jag är en Överlevnadskonstnär!

Drömmer och önskar att få min blogg uppköpt av en dagstidning. Jag skriver och fotograferar ständigt på min blogg om Stockholms mest utsatta människor, kulturella händelser med mera. Ja, som DN:s Epsteins Sthlm ni vet, jag säger Lasse till Epstein. Våra vägar, Lasses och min korsas titt som tätt när vi spanar på stan.

Det är rätt medicin för mig.