BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Det finns många synonymer för anpasslig. Några är: smidig, flexibel och möjlig att anpassa. Karaktärsdrag för framgång, skulle man kunna säga. För vem vill skriva stel, rigid och fyrkantig i sitt cv när man kan skriva just smidig, flexibel och anpasslig?
Men hör nu, i Words synonymlista finns även ryggradslös! Det är ju lysande. För det är just detta som kommer över mig allt mer: Anpasslighet har i dagens samhällsklimat i allt större utsträckning blivit ett karaktärsdrag för ryggradslöshet.
Det en sak att ha förmåga att anpassa sig till rådande förutsättningar. På en fotbollsplan måste taktiken anpassas till motståndarlagets spel. I en förhandling finns styrkeförhållanden som inte går att bortse från. På en stor middag undviker man att peta sig i näsan. Det är alltså inte dessa självklarheter som är anpasslighet för mig.
Anpasslighet, till skillnad från det jag menar är en normal förmåga att anpassa sig, handlar om undergivenhet och självvald underordning. Anpasslighet är bekvämt. Det kräver inget mod. Anpasslighet har blivit en dygd bland dem som är valda, fackligt eller politiskt, med en förväntan på att de ska lotsa samhällsutvecklingen i en jämlik riktning. Politiskt civilkurage är en bristvara, konsten att förvalta finns i överflöd. Inom arbetarrörelsen råder marknadsanpasslighet. De negativa konsekvenserna blir alltmer uppenbara och upprörande. Samhället slits isär.
Makt uppstår inte minst genom lydnad. Så när anpassligheten breder ut sig får makten ett större handlingsutrymme. Motståndet bleknar till svulstiga, men innehållstomma tal på kongresser. Kampen reduceras till minnen från förr. I teorin utgår makten från folkstyret. Verkligheten är något annat. Allt färre får allt mer att säga till om.
Men det är väl också så här: När tanken på uppror falnar breder anpassligheten ut sig.
Alltså. Tanken på uppror behöver uppmuntras, inte misstänkliggöras. Uppror är olydnad, javisst. Upproret börjar i tanken som ett ifrågasättande, eller i känslorna av orättfärdighet. För att ett uppror ska ha berättigande ska det rymmas och innefattas i demokratin.
Uppror har ingen särskild form. Det är reaktion som kan ta sig en mängd olika uttryck. Det handlar om olika former av protester, manifestationer och kollektiv kamp? En landsomfattande generalstrejk för att återerövra människovärdet för arbetare vid löpande bandet eller för hemtjänstens sönderstressade personal är uppmuntrande sinnebilder. Eller att Ådalenprotester mot vårdnedläggelse sprider sig som en löpeld, är en annan.
Det är bara att se sig omkring. Det är rätt rimligt att göra uppror. Att inte bara tänka. Att också göra. Innan Hamletsyndromet infinner sig: ”Så går beslutsamhetens friska hy i eftertankens kranka blekhet över.” Vem blir hjälpt av missmodig eftertanke och deprimerande efterklokhet, när beslutsamheten behövs nu. Hur långt jag än har ramlat ner i anpasslighetens träsk, går det att ta sig upp.
