Jag minns första gången jag hörde talas om författaren och sociologen Roland Paulsen. Det var via min vän Johan, jag hade frågat honom vilken hans favoritbok var, alltså bästa bok genom tiderna, i hela världen. Han rotade lite i sin bokhylla och höll sedan upp en anspråkslös liten pocket med namnet ”Vi bara lyder – En berättelse om Arbetsförmedlingen”.
Jag började skratta. Det var komiskt att Johan tyckte mer om en studie av Sveriges deppigaste myndighet skriven av en för mig främmande sociolog än världens alla stora författare. Men med åren har Paulsen, som skrivit om och forskat på arbetssamhället och hur det påverkar oss, återkommit till mig i en mängd olika sammanhang. Jag har insett hans storhet och, framför allt, jag har insett att det han skriver om på många sätt är en mansfälla.
Paulsen har ägnat flera av sina böcker åt den banala, men ändå svårförklarliga, frågan om varför vi arbetar så mycket. Enligt honom är det inte längre för att tillgodose grundläggande materiella behov. Ur ett svenskt perspektiv skulle många av oss kunna arbeta betydligt mindre utan att riskera att bli hemlösa eller svälta ihjäl. Istället pekar han på samhällets hysteriska arbetsmoral. Den, enligt honom falska, idén om arbete som vägen till mening och lycka för individen och vägen till ett högfungerande samhälle för politikerna.
Men hur mycket arbetar vi egentligen? I Arbetslöshetsrapporten från 2021, som produceras av Akademikernas a-kassa och baseras på statistik från SCB och Arbetsförmedlingen blir det tydligt att det skiljer sig rejält mellan könen. 26 procent av kvinnorna som arbetar gör det mindre än 34 timmar i veckan, bland männen är det 12 procent.
Alltså: män som jobbar spenderar generellt betydligt mer tid på jobbet än kvinnor gör.
Alltså: män som jobbar spenderar generellt betydligt mindre tid i hemmet än vad kvinnor gör.
Att kvinnor förlorar på detta rent ekonomiskt vet vi. Att statistiken är en konsekvens av patriarkala strukturer som historiskt tvingat kvinnor ta hand om snoriga barn och skrubba köksgolv istället för att jobba vet vi också. Men vem är egentligen arbetssamhällets stora förlorare idag? För om Paulsen har rätt i att arbetssamhället får oss att uppleva känslor av meningslöshet, stress och oro är det rimligt att anta att dessa känslor i större grad drabbar dem som arbetar mest.
Jag tänker på detta när jag läser Aftonbladet Kulturs nya artikelserie ”Mannen” där olika män, ur olika infallsvinklar, dissekerar den moderna mansrollen och besvarar frågan om det går att ”älska att vara man idag?”. De tre texterna som hittills publicerats på ämnet vittnar om en dysterhet. Det handlar om våldet, pressen, förvirringen. En man skriver: ”Jag vill vara garanten för både ekonomiskt och känslomässigt stöd.”, en annan: ”Man måste bära på ett förakt för sig själv som man. Det är själva ’kärnan’.”
De manliga skribenternas utsagor är rimliga. De samtida mansidealen är ofta motsägelsefulla och svåra att navigera i. Den feministiska retoriken har å ena sidan bankat in budskapet om att män ska vara inlyssnande och i kontakt med sina känslor. Annars är de i princip monster. Samtidigt lever stereotypa bilder fortfarande kvar. Idén om mannen som beskyddande och initiativtagande, som den som tjänar pengar och är bra på att typ kasta en boll är fortfarande inte ute ur bilden. Jag hör kvinnor uttrycka att de attraheras av män med makt, framgång och pengar. Jag hör mig själv uttrycka det. Sedan hör jag samma kvinnor klaga över att deras killar skiter i dem och aldrig städar. Men hur ska mannen kunna vara en närvarande och känslomässigt investerad pappa samtidigt som han gör en yrkesmässig karriär och försörjer familjen? Och går det att välja bort något av detta utan att uppleva att man misslyckats med uppdraget att vara man?
Här tjänar vi på att lyssna på Paulsens tankar om arbetets funktion och ideal. Jag tror Johans favoritbok kan fungera som en ledstjärna i den manliga ångestnatten, något konkret att förhålla sig till när världen är mörk och förvirrande.
