Vissa tror att jag är en obotlig klätterapa sedan födseln. Att jag var ett sådant där barn som alltid klättrade i träd och aldrig hade tid att äta och sova för att jag var ute och röjde och att jag sedan ägnade hela min tid som ung vuxen åt jordenruntresor och adrenalinkickar. De som lärt känna mig på senare år betraktar mig nog som våghalsig och äventyrlig, och när jag säger att jag är så harig att jag nästan börjar gråta av att se en skateboard tror de att jag bara skojar. Men faktum är att jag själv inte har vant mig. När jag var liten fick jag ångestkänslor bara av att stå nere på marken och titta upp på en sådan där pyramidformad klätterställning av rep som jag numera inte kan se utan att rusa fram och klättra upp i även om jag så har sjuttio kilo packning fastspänd på ryggen. Första gången jag klättrade mer än en meter upp i ett träd var för tre år sedan.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Jag var det där lite tjocka, svaga och fega barnet som jag tyckte om att läsa om i böcker. Långsammast av alla även när jag försökte sprinta, livrädd för att hoppa över bockar och plintar, föraktad av såväl klasskamrater som gympalärare. Jag hatade vackert väder - varje solig söndag stod jag ute på gräsmattan och tyckte att hela tillvaron var tråkig och djupt obehaglig i väntan på att ha varit utomhus tillräckligt länge för att få gå in och skriva och läsa igen. Medan min sportiga familj åkte skidor var jag rädd för liftarna och vågade mig inte utanför barnbacken förrän sista dagen på resan. Hela min omgivning tyckte att jag var sjåpig och grät för mycket och dessutom borde vara mer aktiv. Jag hade inget bollsinne och när jag började med ju-jutsu hindrades jag från att bli bra på riktigt av att jag var livrädd för att bli kastad. Men hur mycket jag än skämdes lyckades jag aldrig sluta vara rädd för allt som var högt eller brant och där jag var beroende av min egen balans, styrka och kroppskontroll.
Sedan hände någonting ett tag efter att jag fyllt trettio. Kanske var det Tjeljabinsk, den där dagen då en av mina bästa vänner och jag (hon titulerar sig professionell äventyrare; själv iklädde jag mig under den resan rollen som Lenas mesiga väninna) skrattade så vi kiknade medan vi kastades runt som vantar i baksätet på ett terrängfordon under en minst sagt livsfarlig färd genom nedfallszonen från Kysjtymkatastrofen. Kanske har jag helt enkelt tränat upp tillräcklig balans, styrka och kroppskontroll för att inte dö av att ta mig an någonting högt och brant, eller så är det min självbevarelsedrift som sjunkit med åldern, men det är ju en ganska ologisk utveckling såvida det inte rör sig om begynnande demens. För inte speciellt många år sedan var jag rädd för att stå på en stol. Nu är min omedelbara reaktion när jag ser ett gammalt rostigt utkikstorn i stil med det som pappan ramlar ner från och dör i den ryska filmen “Återkomsten” att jag ska upp och klättra.
Så okej, jag har börjat klättra på grejer, skrattar åt nära döden-upplevelser, har slutat vara rädd för att träna bänkpress och min långvariga spindelfobi har plötsligt försvunnit. Men det där är ju ingenting egentligen. Kärlek är mycket läskigare. Ta bara det här med att få barn. Alla ville tala om att barn kostar pengar, att de gör ont att föda, att jag skulle få mjölkstockning och slapp mage, att livet skulle bli ett helvete när det tog slut med pappan och att bebisar aldrig sover utan har ont i magen precis hela tiden. De sakerna har ordnat sig. Men det var ingen som berättade att jag skulle vara rädd hela tiden, att jag skulle sitta och räkna ner dagarna tills min son skulle komma hem från solsemestern med pappan så jag kunde sluta tänka på undervattensströmmar och flygolyckor och maneter. Ingen varnar en för hur det känns att sitta på ett sjukhus och för första gången verkligen förstå att barn kan dö, eller hur svårt det är att hålla sig ifrån att hålla stenhårt fast i sin unges jacka när han går på en tågperrong, för han är elva år och då ska man faktiskt få gå själv men tanken på ens älskade barn nära tågspår är det läskigaste som finns.
Kanske var det lika bra att inte vara förberedd på det. På samma sätt som det kanske var bäst att inte i förväg ha koll på skillnaden mellan att vara lyckligt förälskad på ett bekvämt, harmlöst sätt – man “trivs ihop” och träffas ett par gånger i månaden i några år tills man märker att man inte tänder på varandra längre - och att bli så käftsmällsförälskad att det gör ont att vara ifrån varandra i några timmar och känns helt rimligt att åka över halva stan mitt i natten bara för att få sova ihop efter jobbet. Att åka skateboard genom Tjeljabinsk med en tarantel på huvudet är ingenting mot att vara så fruktansvärt lycklig och samtidigt veta att man kan bli lämnad utan förvarning för det är sådant som händer.
Kärlek är högt och brant hur man än bär sig åt.
