Vi är okej. Men många av oss har familj, vänner och bekanta som bor eller jobbar i Stockholm. Det misstänkta terrordådet påverkar självklart även oss i Uppsala. Röda korset hjälpte till, människor fyllde bilar som om det vore ett kollektivtrafikmedel, och öppnade sina hem i Uppsala och i Stockholm. Vi såg den solidaritet vi som samhälle har förmåga till. Vi har prövats och livet går vidare.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Självklart kommer, som förr i tidens brev på posten, krav på batongpolitik. Internera alla, sätt i datachip i asylsökande, bygg bunkrar runt stadskärnorna, metallscanna på bussen och tåget, förbjud religionen, börja diskriminera, prata bara med de som ser ut som du … och hade vi genomfört detta så hade terror varit vårt lands nya varumärke. Vi hade präglats av rädsla. Tankens makt. Vill du vara rädd för att gå på stan och begränsa ditt liv? Då är du redan död. Då har terrorn vunnit. Jag vet, jag är kvinna. Vi kvinnor har levt under lågintensiv, ibland välmenande terror sedan våra tonår. Där och då, nu och i dag måste du välja. Rädslan eller livet?
Vi människor har rätt till liv, arbete, hälsa, utbildning, privat- och familjeliv. Vi har frihet till religion, yttranden, att delta i föreningar och samlingar. Vi har rätt att inte bli utsatta för diskriminering, tortyr och slaveri. Vi har också rätt att söka skydd i en annan stat än den där vi är medborgare.
De mänskliga rättigheterna som de ser ut i dag har en längre historia men tillkom i stort sett efter andra världskriget. Vi var i en brytningstid där referenser till Gud i juridiken började bli märkligt. Principen om rättsstaten kräver att lag kommer först. Ingen ska i efterhand straffas för ett lagbrott som ännu inte fanns. Miljontals människor hade dött och brott å det grövsta hade begåtts mot mänskligheten, även om det landets lag hade sanktionerat brotten. Här tillkommer mänskliga rättigheter och även brottsdefintioner som brott mot mänskligheten för att fånga in det som vi alla känner i våra kroppar är ett brott – oavsett om det råkade stå i en lag eller ej. Människan blev juridikens mittpunkt och Gud förpassades till kulisserna.
Rättigheterna är utgångspunkt för annan lag i demokratiska stater. Rättigheter kan stå emot varandra och då avgörs det gränsdragning i den internationella lagen, genom rangordning och beskrivningar av när avsteg kan göras, och i övrigt i domstol vid bedömning av fall. Det är konkret.
Att bygga starka samhällen och att tro på, välja och värna mänskliga rättigheter är en stark grund emot terror. Att göra intrång i privatlivet är kanske något vi kan tillåta till viss del, om en kamera på allmän plats kan göra det lättare att identifiera och gripa gärningspersoner som har begått ett brott så kan det vara bra. Men att säkerhetstjänst kan hacka sig in i våra datorer eller titta genom existerande kameror i våra hem utan goda skäl är inte lika rimligt. Vi kan inte heller bygga bort alla bilar från staden, men vi kan begränsa hastigheter och utformning och ha mindre hinder på utvalda ställen. Att sätta människor innanför lås och bom vars enda brott har varit att söka skydd eller lycka i ett nytt land är nog inte så lyckat. Att göra stora säkerhetspådrag vid enkla transporter gör det troligen svårt att hinna till jobbet på utsatt tid. Uppsala kan inte ha en gränskontroll för att åka till Stockholm. Vad vi ska göra tål att i tålamod tänkas på, men ordentligt i demokratisk ordning. Inte i dramatisk affekt som inte ger önskat resultat, mer än ännu mer rädsla. Så i detta, måste vi välja att värna och tro på de mänskliga rättigheterna.
