BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

– Det är roligare att prata med tjejer, och kött är ju överskattat. Gott, men överskattat.

Min närmast anhörige sitter i sängen och tänker högt och reflekterar över ovan nämnda knytkalas. Han har sträckläst hela helgtidningen, ätit båda mackorna och druckit upp nästan allt kaffe och jag har mer än halva frukosten kvar, hoppar mellan rubriker, fetstilt, ingresser och fotnötter och så pratet från radion. Och mina egna inre röster.  Ett sammelsurium av ljud, bilder och händelser i världen att förhålla mig till. Allt mellan barn i Gaza som får dansundervisning – men bara flickor, ty otänkbart med småpojkar och dans – till obeskrivbara uttalanden från den amerikanska presidenten. Bara som exempel.

Då klarar jag inte att få ihop det där med solidaritet och uthållighet och jämlikhet. Att det går både undan och bakåt på samma gång fast på olika platser och inom olika områden. Jag stannar upp i tanken med blicken ”död-vilande” på nästa rubrik om hemlöshetstät-heten i de största tätorterna, så länge att det -registreras innanför min redan trötta hjärnbalk och sen kommer ett desperat sms om att jag MÅSTE PASSA PÅ att köpa julklappar NU på en viss hemsida och sen ett till som ber mig KÖPA INGENTING och i stället ge till barnen som fryser i Syrien och andra krigsflyktingläger och jag suckar och ber min närmast anhörige, som nu själv sitter och dödstirrar ut genom fönstret, att han MÅSTE be sin arbetsgivare att inte bjuda på meningslös julunderhållning utan i stället ge till dem som fryser, svälter och inte har någonstans att bo. Han svarar inte. Men, han tar sats och svingar benen ur sängen och säger, vad som förmodligen är slutet på den långa tankebana, angående gårkvällens knytkalas:

– Nä, snart kommer väl folk tröttna på att snacka med tjejer och att käka sallad.

– Ja, och då får vi ta itu med det, hör jag mig själv svara vagt men ändå med en känsla av en slags kampanda.

– Nej, inte ta itu med!

En av sjuochetthalvt-åringarna säger ifrån. Det är och har varit mycket ”ta itu med” nu. Allt från det omoderna ”bara en får vara lucia” till det mer moderna ”hygien” och det alltför tidiga ”relationsproblem” och det alltför vanliga ”aktivitet kontra skärm” kontra charmen och njutningen i att bara får vara. Bara få vara och göra rätt och fel och sticka ut och smälta in på samma gång.

Sedan får jag ett anfall av ”jul förr i tiden” och vill ge bort egenbroderade textilier, men vad ska det stå? Är färdig med monogram och -hologram verkar för svårt. Kanske ett telegram? Med Morgan Johanssons mening från presskonferensen angående samtyckeslagen i söndags: ”Det ska sitta i ryggraden hos varje pojke och man att sex ska vara frivilligt, allt annat är straffbart”.

Och apropå frivilligt tänker jag återigen på den gången när jag fick hårdhänt påhälsning av bestämd hand rakt innanför jeansen utan att bli tillfrågad. Chocken och rädslan att ifrågasätta har suttit i och jag har än i dag aldrig konfronterat honom (ja, en honom) och nu är han i maktposition och det innebär att jag undvikit att – nej mer så här: han och det bolag han jobbar för har missat min kompetens på grund av det kränkande utfall tillika övergrepp jag utsattes för. MEN nu vet jag vad jag ska säga när jag nästa gång råkar på honom. Jag kommer säga som en väninna utbrast angående allt och tillståndet just nu: ”Jag har aldrig tagit en kille på kuken som inte ville att jag skulle ta honom på kuken. Det har varit världens enklaste grej att inte göra det. Det har aldrig varit det minsta svårt att inte göra det. Varför är det då så jävla svårt för vissa män att låta bli att ta kvinnor på fittan som inte vill det? Hur? Hur???”.

Ja, och kanske avsluta med ett god jul! Om jag springer på honom innan jul, vill säga. Och ja, kanske överlämna en egenbroderad handduk. Om tålamodet och tiden räckt till den 18 ord långa meningen från Morgan Johansson.