Jag var sju år. Och naturligtvis var jag rädd för Clark Olofsson. Det var vid den tiden då tidningarna var fulla av svarta rubriker om hans härjningar. Min kompis, som kunde läsa, brukade återge fragment av hans framfart för mig, bara för att i nästa andetag sia om att han när som helst skulle komma hem till mig och mörda mig och min familj. När hon målade upp den bilden lät det fullkomligt logiskt, så naturligtvis trodde jag på henne. Hon kunde ju dessutom läsa.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Jag vet inte hur länge just den här Clark-rädslan höll i sig, men kanske släppte det en aning när jag själv började kunna stava mig genom rubrikerna i dagstidningen. När jag inte längre var ett lika lättlurat byte för min dramatiska lekkamrat. Men det kom förstås nya rädslor. De har ju en tendens att förfölja oss genom livet, om än i olika skepnader.
Häromdagen till exempel. Då satt jag med ett par kompisar och pratade lite löst om rädslor och hämningar i allmänhet. En av dem erkände att hon led av ett fruktansvärt mindervärdeskomplex som gjorde det rejält jobbigt för henne emellanåt. Inte minst i arbetslivet där hon förväntades kunna sin sak och så att säga visa var skåpet ska stå. Att då samtidigt vara livrädd för att inte duga och känna sig som en bluff som snart ska bli avslöjad, blev rätt jobbigt.
Hur hanterar du den rädslan då, undrade jag, och hon svarade att ”jo, jag brukar tänka på den där ramsan i sagan om Jack och bönstjälken. Du vet när den halvblinda jätten kommer in i sitt slott säger ”hum, hum, hum, det luktar människa i mina rum”, när jag tänker den ramsan så påminns jag om att även den där auktoriteten eller skrämmande folksamlingen som jag ska träffa eller hålla ett föredrag för, ju faktiskt också bara är människor. Och alltså lika fulla av mänskliga brister och rädslor som jag. För precis som jag är de antagligen rädda att inte duga till. Och då känns det genast lite lättare”.
Rädsla är ett tveeggat svärd, skriver psykologen Håkan Järvö på sin blogg. Den kan både skärpa våra sinnen men också få oss att bete oss irrationellt. Inom forskningen har man dessutom sett samband mellan lättskrämda människor och politiska åsikter, läser jag. Människor med förhöjd så kallad startle-reflex, det vill säga en blixtsnabb reflex som utgör individens första försvarslinje, är alltså mer benägna att bejaka ökade medel till militär och polis samtidigt som de är mer negativa till samkönade äktenskap, aborter och invandring. Det innebär att lättskrämda och skrämda människor har ett större behov av att slå vakt om en befintlig samhällsstruktur för att känna sig trygga. Det har väl många i och för sig redan räknat ut, men frågan är hur man gör människor mindre rädda.
Konstnärinnan Marina Abramovic har utvecklat det här med att utforska rädsla till en konstform. Hon använder sig själv, sin smärta och sin sårbarhet för att hjälpa oss att komma närmare oss själva. I en intervju nyligen berättar hon att många av sina våghalsiga performances, utförda med liv och hälsa som insats, kunde hon bara utföra om hon förändrade sitt medvetandetillstånd. Och för att kunna göra det var hon tvungen att släppa sin rädsla. ”Rädslan är ett enormt hinder. Så jag skapade svåra situationer och tog mig igenom dem. Det gör att jag blir som en spegel för dem jag möter”, säger hon.
Hum, hum, hum, det luktar människa i mina rum. En ramsa som en magisk formel, en spegel eller en slags nyckel som öppnar det som låst sig inombords och medger igenkänning och identifikation. Det tilltalar mig. Det kanske inte hjälper mot alla typer av rädslor, men säkert för några. Det gäller bara att hitta rätt formel. Och kanske inte lita så blint på den där dramatiska kompisen.
