Det är något strul med mitt upplevelsesmältningssystem. Samtalen mumlar i mig alltför länge och sångerna vi spelat klingar fortfarande avlägset fast jag tog det sista ackordet för flera dagar sedan. Jag lider av en liten defekt som jag inbillar mig att bara tystnad kan bota. Jag har naturligtvis fler än en svaghet, men de andra lider jag inte av. Antagligen finns det andra människor som gör det, som far illa av min brist på struktur och ordning, kanske också av min ovilja att delta i festligheter. Och det finns säkert folk som är lite plågade i största allmänhet av att jag finns. Som tycker att jag har tagit en plats som är deras och som inte har gett upp hoppet om att ta den tillbaka. Till dessa vill jag bara säga att jag inte kommer att ge mig utan strid. Ni har ingen aning om hur mycket jag har kämpat för att komma åt den. Till mitt försvar, om jag skulle behöva något, vill jag ändå anföra att det i min hjärna saknas fack att sortera undan saker i och att jag därför behöver vara i fred ibland. Eftersom jag har jobbat på Posten ser jag mitt medvetande som en stor bullrig central med ett oöverskådligt antal små och stora fack där man kan stoppa undan saker alltefter ämnets beskaffenhet och specifika vikt. Bland alla de nitiska funktionärer som gör sitt jobb enligt manualen finns tydligen en del odisciplinerade figurer som gör lite som de vill. Säkert sådana där långhåriga typer med batiktröjor och brass i bröstfickan.
Jag lånade en stuga i Norrbotten under ett par veckor för att om möjligt närma mig den där tystnaden. Lite orolig var jag för att jag sökte något jag inte skulle stå ut med. Jag var medveten om den gräns jag passerade när jag ensam flyttade in med skrivdon och gitarr i ett litet rött timmerhus. Huset låg i en by som slingrade sig fram på båda sidor av en landsväg. Själva tanken var att något slutade och något annat tog vid där. Det var den sista utposten före de stumma myrarna, där stigarna tycktes vara i rörelse och där landmärken till slut inte gick att skilja från varandra. Skulle jag klara av att möta den våta dimman som trevade efter mina gummistövlar med fuktiga händer och ville dra ner mig, konservera mig och inte låta mig bli hittad på en miljon år. Därefter stiltjen och den spelade oskulden, som hos en visslande tjuv, när marken återigen lyste av hjortron som om ingenting hänt. Skulle jag lyckas genomskåda de svekfulla lingontuvorna som lyste förföriskt röda, som lockade bort och ledde vidare i total förvirring; som om någon rivit ut det sista kartbladet och kompassnålen därtill stod lika orörlig som vakterna i Vatikanen. Skulle jag bli sittande på något hygge med armarna runt en frötall och be om nåd. Vädja till högre makter om hjälp att ta mig till en stad med bilar och avgaser med buller och bång och öronbedövande bromsljud, krogslagsmål, torghandel och köer, industriområden, graffitti, rondellhundar, pukor och trumpeter. Jag var van vid den tystnad som uppstod när man stängde av saker, inte den som fanns hela tiden.
Jag köpte mig en radio för säkerhets skull och för att själv bli herre över ljudlösheten. Jag njöt av den frid som uppstod när jag stängde av en pladdrig programledare på P3 och jag kände en underbar tomhet när jag vred av ljudet från en infantil dänga från tidens strömlinjeformade idolfabriker. Den riktiga tystnaden fanns inte bara i milsvida myrar, tigande träd och stumma stenar utan främst i min egen rädsla över att den var konstant.
Så var det med den saken.
