På Youtube finns det mängder med filmer om kärlek över artgränser. I vargtimmen, när jag vaknar med huvudet fullt av osorterade tankar, brukar jag kolla på dem. Det finns något så vackert över predatorn när den möter individen. Hur den kommer av sig att döda och istället vinner en vän.
En av mina närmsta vänner sedan jag flyttade hit för ett år sedan har varit en råtta. Från början var de två. Min omedelbara instinkt var att ta ihjäl dem. Efter att de upprepade gånger snott osten och klarat sig från giljotinfällan fick jag den ena.
Jag har hört döende djur och även människor skrika av dödsångest. Råttan var inget undantag. Så istället för att bli nöjd, bestämde jag mig för att aldrig döda ett djur igen. Hur stort eller litet det än är.
Att vara djurvän i Myggnorrland är en utmaning, men resultatet kom direkt. Överlevarråttan kände på sig att jag blivit vänligt sinnad. Då och då stack den ut sitt lilla huvud under diskmaskinen. Eller pilade över golvet, stannade till och tittade på mig innan den försvann genom något osynligt hål.
Årstiderna växlade. Det blev sommar och råttan flyttade ut till sommarstället. Själv kände jag det tunga arvet från potatisreligionen kröka ryggen i ett uppfordrande gräv!
Markens träda bröts. Gropen fylldes med dynga och jord. Pärbuten drog fåror och sättpotatisen började gro. Framåt hösten lade sig blasten i den första frosten. Korg efter korg fylldes av runda, avlånga, röda och gula potatisar.
Potatisreligionens andliga ledare, det vill säga min mor, stod bredvid och såg till att det gick rätt till. När jag burit ner den sista lasten i jordkällaren gjorde vi ett kok och öppnade en surströmmingsburk. Nog var det värt besväret.
Hösten gick. Jag åkte runt på bibblor och festivaler. Kom hem lagom till att snön lagt sig och termometern drog mot minus tjugo. Vid middagstid öppnade jag högtidligt luckan till potatiskällaren och backade mig ner längs den stupande trappan.
På kanten av ena potatislådan satt råttan. Hen blev inte ens rädd. Såg bara stilla på mig, kanske med tacksamhet. För det var ju ganska otroligt ändå. Att jag trots ryggskott och omvärldens misstanke att jag tvekat i min potatistro, lagt upp detta fantastiska matförråd för råttans skull.
En bit asterix till förrätt, mandel till varmrätt, bintje till efterrätt. Ostörd hade den fått hållas i flera månader. Sovit inbäddad i en jutesäck, en råttlängds avstånd från kvällsmacka och nattsnacks.
Jag ringde den heliga Guds potatismoder och frågade vad jag skulle göra.
Sätt en fälla sa hon givetvis. Jag var prövad. Ett enstaka mord, kunde det göra någon skillnad? Jo kom jag fram till och for in till stan för att köpa en vanlig fälla. En sådan som fångar djuret så det kan släppas ut på annan plats.
Den här ovanligt kalla dagen slumpade det sig att jag fick en sms-varning att vattenledningen (också i jordkällaren) riskerade att frysa. Sju mil hemifrån ringde jag grannen och bad honom kolla.
En stund senare ringde han tillbaka med upprymdhet i rösten: Elementet är påslaget och råttan är död.
Min bästa vän, sa jag inte. Som inflyttad är det lätt att bli missförstådd. Jag svepte kroppen i jutesäcken. Sjöng stilla natt och stängde soptunnelocket.
Nu kokar vi pären till sill och lax. För gästernas skull väljer jag knölar utan gnagmärken.
Det kommer bli ensammare i vinter.
