Och nu slår vågor mot stranden som vågor gör. Solstolar paxas, brännor maxas. Hopp om flirt finnes. Hav och klorofyll – bättre förutsättningar än en bister Stockholmsförort i minusgrader i alla fall. Förbereder ett Instagram-inlägg i huvudet: ”Jaha, här är man redo för att hitta kärleken Eat Pray Love-style. Men var fa-an är Javier Bardem?”
Något sådant inlägg blir det inte. För han är här.
Typ. Utsträckt vid poolen på mitt hotell ligger ett stycke välstekt hunk. Han är assnygg. Tittar på mig. Han ler. Jag ler. Där tar vår romans slut.
Nästa morgon ska jag till frukostbuffén men jag kommer bara tre meter. Hunken. Är han där? Skräck skälver upp genom fötterna, plötsligt tunga av bly. Backar tillbaka in på rummet i slow motion. Hjärtat hamrar. Jag har en panikattack. Den första på många år. Försöker hålla emot insikten men jag vet. Min sociala fobi är tillbaka. JAG VAR JU KLAR MED DIG, DIN JÄVEL.
I flera år sköt jag upp universitetsstudier för att jag inte kunde sitta på en föreläsning utan att varje nerv i kroppen skallrade så att det ekade i hela aulan. Självklart hörde alla andra det också – hur mycket min vän än bedyrade att inget märktes. Jag var väl inte döv, heller?
Jag hittade på ursäkter för att slippa luncha med kollegor jag verkligen tyckte om.
Försökte få min pojkvän att förstå varför jag inte klarade av att träffa hans föräldrar på fyra år. När mötet väl skett; än mer desperata försök att förklara varför jag betedde mig som om jag genomlidit helvetets nio kretsar i Dantes Inferno.
Det gick inte.
Vi får ofta höra att panikattacker är helt naturligt, det rusande adrenalinet en överlevnadsinstinkt: ”En hjälp, till och med! Vi behöver det när lejon sätter fart mot oss på savannen.” I så fall hade jag blivit uppkäkad för längesen. Panik gör mig dum. Rationalitet har ingen chans när kroppen brinner.
Det som till slut fick min sociala fobi att vända var en enda mening från KBT-psykologen:
– Om du inte hela tiden pushar dina gränser kommer rädslan krypa närmre, till slut vågar du inget annat än att stå i hallen och kika genom nyckelhålet.
Skrämseltaktik: mycket effektivt. Fobin har gradvis mejslats bort. Jag kan nu lura mig själv till lugn, genom att på exempelvis en arbetsintervju säga ”jag är lite nervös, så att ni vet”. Check! Faran avblåst och förekommen.
Men här? Vad ska jag göra liksom, hojta vid poolen: ”Hallå allihopa, jag är lite nervös, så att ni vet!”
Den största skammen är att vara nervös så att det märks i situationer där man borde vara avslappnad. Som här. Så istället för att ta mig an den kärlek som ligger uppdukad på silverfat (ja, jag utgår från att hunken och jag är själsfränder) blir jag ”Kvinnan i fönstret’” i AJ Finn’s thriller. Kikar mellan gardinernas glipor. Ringer roomservice. Det blir flera dimmiga dygn i min egen kokong.
Att psykisk ohälsa ökat under pandemin vet vi. I mörka vrår har våra psykens svagheter tillåtits gro och växa fritt, klättrat på väggarna. Ångest är en invasiv art. Prunkande blomster i fönstren reagerade på nykomlingen genom att akutvissna av skräck för längesen.
Över en halv miljon svenskar bedömdes ha social fobi före pandemin. Hur ska vi återanpassa oss till vårt nya liv i frihet? Och hur ska en redan överbelastad vårdapparat ta hand om det här?
Kanske blir det självreglerande. Vi kan ju ha blivit så många att ingen längre går utanför dörren. En ny generation av sociala fobiker – formgjutna av corona.
Bestämmer mig för att inte låta den här skiten krympa mitt liv igen. Pussyblockad av pandemipanik – nej tack. Klampar ned till poolen. Sträcker ut mig i solen, beställer en Cola av servitrisen.
Men solstolen börjar gunga? Jättekonstigt. Jag blir yr men solstolen skiter i det, den svänger och krumbuktar. Eller är det en jordbävning? Vad händer, jag kanske måste spy? Servitrisen, hon kommer ju tillbaka? Vad ska hon tänka när mina fingrar, nu avdomnade och sega, inte kan greppa pennan för att signera notan?
Vet inte hur det går till men plötsligt är jag på hotellrummet igen. Notan sprang jag tydligen ifrån, hellre det än att ses darra på handen. Låser dörren, drar för gardinerna med tvära ryck. Ritsch ratsch. Vänta, låste jag? Tassar tyst fram. Jodå. Sedan står jag där. Kikar genom nyckelhålet.
