Jag gör yogaövningar och innan jag går upp på scenen har jag i nån smet i mitt grånande hår, för att få volym.
Jag fick smeten av min fru, jag vet inte vad det är men jag smetar in det för jag har lärt mej att ytan spelar en jävla roll, och jag har inte tid att vara nåt annat än pragmatisk.
Som en jesuitisk munk reser jag genom det mörknande landskapet, nykter och sammanbiten.
Teatersalonger med en artig och uppmärksam publik och alla vet att jag har ett budskap, alla därinne vet att det handlar om Domedagen.
Jag har ett jävligt bra samarbete med Naturskyddsföreningen, dom är med och värvar medlemmar på konserterna, dom delar ut fröer till blommor som gynnar bin och andra pollinatörer.
Ibland är Flygfritt 2020 med också, det är genomtänkt, min publik är sannolika att skriva på för ett flygfritt år. Målet är att det ska bli 100 000 innan jul, påskriften är bara bindande om vi når målet. Skriv på du också!
Idén är ju att använda sej av massans kritiska punkt, att vi mänskor tyvärr gör som alla andra, att vi är flockdjur.
När tillräckligt många springer åt ett håll hänger alla med.
Det kanske är bra på nåt vis, att vi vill vara som alla andra.
Men jag har väl tvångsmässigt trotssyndrom eller nåt. Eller nån form av tourettes, i symbolisk mening.
När folk applåderar för att jag pratar om att vi måste bry oss om den biologiska mångfalden är det nåt i mej som får mej att vilja sjunga nån låt av Eddie Meduza. Det kanske är fånigt och jag trycker ner impulsen nuförtiden.
Jag har ju föresatt mej ett mål med allt det här.
Punken har alltid haft en form av trotssyndrom. Att outa det man själv tycker är löjligt och pinsamt, att gå upp på en scen och dra ner brallorna och moona. Det är sånt jag är musikaliskt uppfostrad med och plötsligt så sitter jag på teaterscener och spelar mina sorgliga låtar och min lilla trots-pudel ligger lydigt i korgen och gnyr i logen.
Det är som det ska vara, jag vill bara påpeka det.
Punken har tagits över av Sara Skyttedal.
Hon outar skamlöst att hon flyger och gillar att skjuta. Som Trump.
Och när jag ser det så tänker jag att det är skönt att kunna släppa barnsligheterna, det är som när man började röka braj bara för att alla vuxna sa att knark var farligt.
Sara och Donald får med sej alla hö-hö-höande medelålders män som aldrig levde ut sin trots när dom var små, som aldrig rökte på i högstadiet, som drömde om att trotsa lärarn men aldrig vågade. Som i stället mobbade dom som gick i klassen under.
Nu är dom mätta och medelålders och lessna för att dom bara blev mellanchefer.
Punken dog när Sex Pistols åkte till Latinamerika och grävde opp Martin Bormann.
Men brunhögern såg sin chans där, dom sminkade upp det gamla liket och blev själva ”antiestablishment”, sa ”sanningen” som ”ingen vågade säja.”
Det var där nånstans jag tvingades välja.
Ska jag fortsätta med att skrämma gamla tanter eller ska jag på riktigt förändra nånting i den här jävla världen?
Så jag smetar in mitt hår så jag ser presentabel ut, går ut och predikar min straffpredikan och jag börjar lära mej att det finns koder i det mänskliga samspelet man måste acceptera, annars blir man bara obegriplig och till och med obehaglig.
Samtidigt; vi i vänstern måste se upp med det där. Vi måste se upp med bilden av oss själva som goda.
Vi, precis som dom där hö-hö-gubbarna, har alla dödsynderna på vår lista.
Fixeringen vid personer och privat moral leder bara till allt det här signalerandet av föredömliga matvanor och Instagramuppdateringar från tågresor. Till precis det vi anklagas av brunhögerns alla tangentsoldater; godhetssignalerande.
Vi måste sluta putsa på vår egen förträffliga privatmoral och ändra förutsättningarna till det sämre för dom som vill förstöra den här planeten.
Vi måste välta hela skiten!
Det tyckte jag när jag var obstinat och omogen 13-åring och det tycker jag nu.