Journalistförbundets ordförande Ulrika Hyllert säger i en intervju med Dagens Nyheter att hon är förvånad över de många och omfattande sparpaketen. 

– Det här är ju enorma nedskärningar och mycket större än vad någon kunde föreställa sig. Det är väldigt oroande. Det här beslutet innebär färre personer som gör journalistik. Det påverkar och drabbar lyssnarna och tittarna, menar Hyllert i DN. 

Journalistförbundet har lagt fram en hemställan till regeringen, där de bland annat vill att sänkningen av tv-licensen bromsas. 

– Vi har tyvärr inte fått positiva svar från kulturdepartementet, fortsätter Hyllert i DN:s intervju. 

Det kan tyckas självklart att mediehusen måste strama åt när skattkistorna skramlar tomma. Den marknadsliberala ekonomilogiken har varit agendasättande i snart två decennier ochskjutit andra värden under sitt eget. Att journalistiken spelar en avgörande roll i en demokrati blir mindre viktigt när budgetkalkylen inte går ihop. Någonstans måste man spara, brukar det heta. Ändå har exempelvis Tv4 gått med mångmiljonvinster under flera år före inflationen. I goda tider brukar ekonomiskt sinnade mena att man sparar i ladorna, för att ha en buffert när krisen kommer, för det gör den alltid förr eller senare. 

Ett aktiebolag fungerar tyvärr inte så. I goda tider vill aktieägarna få sin utdelning, i dåliga är det fotfolket som får ta smällen. Särskilt utsatta är förstås de visstidsanställda, som fyllt en vikariepost och kanske varit på väg att få en anställning, men som nu tvingas tillbaka på timmar. 

Visst, Tv4 befinner sig på den privata marknaden och därför finns public service, som ägs av staten och finansieras av medborgarna, garanten för att viktig samhällsinformation kommer alla till del oavsett ekonomiskt läge. I Sverige har public service länge haft en stark ställning och fungerat som lägerelden vi samlas kring.  

Senaste årtiondet har tonen mot skattefinansierad radio och tv dock hårdnat. Svt och SR är vänstervridna menar vissa, kostar för mycket enligt andra och ”vad får vi för pengarna egentligen?”. 

För några år sedan motionerade Stockholmsmoderaterna på Moderaternas partistämma för att helt avskaffa public service. Riktigt så långt ville inte resten av partiet gå, men både M och KD vill smalna av uppdraget och dra ned på kostnaderna. 

Man ska då komma ihåg att den enskilda skattebetalaren finansierar public service med max 1 397 kronor per år, alltså omkring 116 kronor i månaden. För det får vi drygt 22 000 timmar tv och 10 480 timmar radio och tv på minoritetsspråk, till exempel. 80 procent av alla mellan 12 och 79 år lyssnar på SR en genomsnittlig vecka och förtroendet för de skattefinansierade medierna är högt, över 70 procent. 

Om mediehusen på den på den privata marknaden ska rätta mun efter matsäck, trots flera goda år med mångmiljonvinster i ryggen (vilka hamnat i aktieägarnas fickor) och public service smalna av till oigenkännlighet, vem ska då förvalta journalistikens demokratiuppdrag, att granska makten och ta fram berättande reportage om sådant vi inte vet? 

Ordning och reda i budgetkalkylen i all ära, men det finns fler värden i ett demokratiskt samhälle att slå vakt om.