Mannen i källaren gömmer sig inte, han väntar sedan fyra månader tillbaka på besked från Migrationsdomstolen. Han har fått ett avslag redan. Han är 22 år och har varit på flykt sedan har var liten. Han är van vid att tvingas bryta upp, bo hos främmande människor.

För hans del handlar det om blodshämnd. Han oroar sig mycket för sina föräldrar som är kvar i Albanien. Hade inte Albanien legat i Europa hade människor inte skickats tillbaka dit. Han berättar att han får säga åt sin mamma att inte gråta när han pratar med henne. Han berättar att han varje natt drömmer att de som vill hämnas (för något som hänt generationer tillbaka) hittar honom och dödar honom. Vaknar sent och kommer upp från källaren, mardrömmarna sitter kvar i hans ögon. Han försöker hitta på saker att göra för att inte tänka så mycket. Han står ute och röker och hans kropp börjar skaka.

Och det är väl ungefär här som människor kan komma in och säga saker om att vi ju inte kan släppa in alla, eller att han hittar på, eller att han själv valt, eller att vi minsann vet att där och där är människor säkra. Prova att säga det precis efter att han suttit på marken och skakat och sedan rest sig upp, och bett om ursäkt för att han ligger oss till last. Säg då att Sverige har en extremt generös flykting-politik.     

Samtidigt som den här mannen sitter i vår källare fortsätter jag forska om kriget i Spanien. Jag har snöat in på Pinterest, det finns oändligt många så kallade anslagstavlor med bilder från kriget, från ruiner, bombningar, soldater, döda barn. Emellanåt söker jag också bilder från Syrien och Kobane. Så klart liknar bilderna varandra. Ett krig är ett krig. En kamp är en kamp. En människa är en människa. Som, vanligtvis, vill leva i frihet och rättvisa. Som vanligtvis inte vill dö. 

Och det är någonting med det här att vara levande människa så här års – i skenet av gnistrande julkulor, ljusslingor, nyårsfyrverkerier, allt annat som passerat. Att dagligen – i större eller mindre utsträckning – leva med det faktum att död existerar. Det är någonting med kontrasterna och kontexten vi befinner oss i, där gator kan vara fulla av lik, och varje människa, som ligger där och liksom suddas ut, så grymt behandlad, är oändligt värdefull. Vi som älskar någon vet ju. Därför blir det ännu mer oförsvarbart den här hanteringen av de levande.

Mannen i källaren säger att vi är hans familj. I samma stund växer begreppet, omformas från kärnfamilj till något oändligt mycket större. Vi har fel, vi som tror att vi vet.

Prova att varje dag hämta posten och undra om brevet, beslutet, ska ligga där. Prova att ge ett sådant brev till en människa. Prova att sedan stanna kvar för att ta hand om den människan efteråt. Först därefter kommer rätten att döma.

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg, som du kan beställa i pappersformat här. Tidningen finns också i vår Androidapp och Ipad/Iphoneapp.

Vill du prenumerera för under 12 kronor numret? Skicka ett mejl till kundtjanst@etc.se.