Myra Åhbeck Öhrman: Folkhälsomyndighetens frustrerande familjefokus

Regeringen och folkhälsomyndighetens nya riktlinjer för barns skärmtid är, som förväntat, frustrerande läsning. Främst på grund av den trubbiga idén att problemet är skärmen i sig, inte vad som visas på den eller när. Men också för att de försöker lösa strukturella problem med smala lösningar där ansvaret flyttas bort från politiker och företag till individuella familjer.

Föreställningen tycks vara att innan skärmar kom in i våra liv levde alla barn i en Bullerbytillvaro där de byggde trädkojor och åkte hölass. Om verkligheten någonsin varit sådan, var det länge sen. De senaste generationerna har i själva verket jobbat hårt på att digitalisera allt i våra liv av praktiska skäl.

En kväll ägnad åt surfande, datorspel och andra aktiviteter med eller utan kompisar online skiljer sig inte nämnvärt från att – som jag brukade göra, instängd på rummet, under min uppväxt – läsa en bok, snacka med sin bästis i telefon i flera timmar, rita eller bygga lego. Idag gör jag ungefär samma saker på kvällarna, men betydligt oftare med hjälp av en skärm.

Det kan tyckas banalt att påpeka, men barn är människor precis som du och jag. Därför är det rimligt att utgå ifrån att deras upplevelse och problembild inte skiljer sig radikalt från den vi vuxna upplever. Vi mår inte heller bra av att spela datorspel fram till småtimmarna när vi måste gå upp tidigt, eller av att ändlöst scrolla flöden fyllda av kroppshets, desinformation, misär och näthat.

Jag har sagt det förut, men det tål att upprepas: Lösningen är inte att bannlysa digitala utrymmen, utan att ställa hårdare krav på hur de sköts. Det är otänkbart att vi skulle låta vem som helst starta fritidsgårdar utan att ställa krav på pedagogik och säkerhet, men online är det precis så det fungerar. Det är ett strukturellt problem med hur vi låtit vinstintressen styra den nya digitala offentligheten som har konsekvenser för oss alla, oavsett ålder.