Jag valde aldrig flykten, det var flykten som valde mig, för att parafrasera Stig Dagerman. Mina föräldrar valde flykten för att det var det enda alternativ som fanns. Jag är invandrad i Sverige på ett bananskal. Jag såg aldrig några fasor, jag har inga minnen av nätter hopkurad av rädsla för att bli upptäckt på fel sida av gränsen. Jag kände aldrig någon lättnad av att ha undkommit förtryck eller tacksamhet över att få sova en natt utan skräcken att någon ska sparka in dörren och ta mig bort från mina nära och kära. Jag tog mina första steg på svensk mark.
Jag är ”svennigare än Reinfeldt” enligt en av mina bästa vänner. Men min svennighet sitter på insidan och den hjälpte mig inte när jag blev kallad för Ahmed, svartskalle eller neger som liten, när jag sprang från skinheads eller blev förnedrad av mina vänners föräldrar. Min svennighet hjälpte mig inte den natten då jag låg på rälsen vid Kungstens spårvagnshållplats, avsvimmad efter att tre killar stått och sparkat på mig för att jag gjorde misstaget att fråga om vägen till bussen. Jag är gammal nog att minnas BSS och Ny demokrati, jag är gammal nog att minnas VAM och lasermannen. Sedan fick vi Svenskarnas parti, Sverigedemokraterna, Svenska motståndsrörelsen och en ny laserman.
Det sägs att vi har ett problem med svenskfientlighet i det här landet. Jag kan hålla med. Svenskfientlighet riktad mot svenskar som inte är svenska nog, vars svennighet sitter under huden, i dunkande hjärtan inslagna i mörkt skinn. Svenskfientligheten är riktad mot svenskar (om än inte etniska) mitt i livet som bara vill gå till sina jävla jobb och betala sin jävla skatt, för att komma hem och hålla käften en stund framför tv:n. För det var inte de som valde flykten, det var flykten som valde dem och deras barn ska aldrig mer behöva fly, för nu är vi i Sverige, här är vi svenskar och om vi öppnar våra hjärtan och ser på människor omkring oss som just människor, med brister och svagheter, styrkor och förmågor, så blir det så mycket enklare att bevara Sverige svenskt. Svenskfientligheten är riktad mot oss, som aldrig mer ska behöva fly för det gjorde våra föräldrar i vårt ställe, vi som tog våra första steg på blågul mark och som över telefon får vara göteborgare, dalmasar och smålänningar men som IRL får beröm för att vi talar så bra svenska. Det finns en svenskfientlighet riktad mot dem som alltid kommer att vara generationsinvandrare, första andra eller tredje, ad perpetuum. För har man en gång märkts som invandrare så spelar det ingen roll var man hamnar, och det är en märkning som går i arv. Den svenskfientlighet jag känner när jag får höra hur jag är en del av samhällets förfall, hur jag skapar spänningar som sliter Sverige i stycken. Det värsta med svenskfientligheten är att det inte är ett krig mellan vi och dem, det är ett krig mellan oss och oss. Propagandan som sprids är den om den andre som kommer hit för att erövra, för att suga ut och förgöra. Myten om en folkgrupp som verkar i det fördolda, som har barbari, förljugenhet och illvilja inpräntat i sitt dna på grund av sin trostillhörighet.
Det börjar bli tröttsamt nu. Myten som sprids om etniciteten som bärare av allt värt att bära. Jag har precis lika mycket svennighet i mig som den mest rabiata sverigedemokrat. Min svenskhet väger på grammet lika mycket som Jimmie Åkessons eller Mattias Karlssons. Skillnaden ligger i volymen. Min svenskhet är som en liten boll av platina innanför bröstbenet. Den är inte uppblåst och full av skit så att jag inte får plats med andra värden och egenskaper. Jag har lärt mig att min etnicitet är min egen, definierad av mig oavsett vad de svenskfientliga vill hävda. Jag vet att min etnicitet inte kommer att skydda mig i natten. Jag har plats för andra känslor i min kropp än skräck för det okända, jag har plats för kärlek, tillit, nyfikenhet, empati, ångest, sorg, glädje, lust och listan kan göras oändligt lång för jag kan välja att växa och ta in mer av världen, mer av mina medmänniskor, mer av ALLT, utan att göra avkall på min svennighet. Sverige är mitt land och jag kommer aldrig att välja flykten.
