Ofta när jag läser vänners diskussioner om staden och samtiden ser jag folk reagera på, eller raljera mot två fenomen: gentrifiering och hipsters. Båda fenomenen är delvis relaterade, men ibland möts de av någon sorts "det var bättre förr"-inställning eller spelat förespråkande av brända jordens taktik. Om man inte kan hålla tillbaka hyreshöjningar, lyxrenoveringar och omvandlingar av allmännytta till bostadsrätter så kan man bedriva civil olydnad genom att pissa i hissen hemma så hålls värdet nere, typ.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Men, merparten av de förändringar som kommer med gentrifiering är bra – rikare kulturutbud, trevliga kaféer, närhet till service och så vidare. Problemet är att de kopplas till rikedom. När hyror och boendekostnad skjuter i höjden kommer utbud i övrigt följa med, och det omvända gäller i resurssvaga områden: de som flyttar till billigare områden för att ens klara av hyran är inte de som har råd med mycket nöjen och kultur.
Vad har det här med hipsters och aversion mot dem att göra? Jo, att vad som var hippt fram tills nyss inte nödvändigtvis handlade om något dyrt som man var tvungen att vara rik för att ha råd med. Tvärtom var mycket kultur som kan kallas hip sprungen ur arbetarklass: det var en sorts kulturellt självförsvar, självdefiniering. "Ni må ha tillgång till pappas plånbok, men ni har inte koll på det här" liksom.
Ingen kan ha missat hur mycket ont blod diskussioner om kulturell appropriering väckt de senaste åren i olika läger, men något som varit alldeles för frånvarande är en diskussion om exploatering och kommodifiering – att kultur görs till varor och att människors arbete utnyttjas. Oavsett etnicitet. Punk, skinnskallekultur, hiphop, ravekultur – alla har de kulturerna vilat på en gemenskap, och ett ge och ta, att man själv ska bidra för att få vara med. Det gäller för den delen mindre subkulturer också, en förutsättning för att till exempel BDSM- eller fetischklubbar ska kunna fungera är en grundmurat ömsesidigt förtroende. Tar man burleskscenen som blommade fram i flera storstäder i Sverige på sena 00-talet så låg skillnaden mellan kommersiell freakshow och gemenskap i om alla deltog eller om några betalade för att titta på andra.
Jag tänker att aversion mot hipsters kommer från frustrationen över vuxenvärldens variant på de bortskämda barnen som fick allt de pekade på och därför aldrig behövde kämpa för något. Att vara hängiven något obskyrt, något underjordiskt, att vara nörd, att ha koll på det senaste inom sitt intresseområde är fan inget reaktionärt, det bidrar till förändring och fler möjligheter.
Förr i tiden var det så självklart att hipsters i någon mening bröt med sociala tabun, att det fanns en risk inblandad. De som gick på jazz- och r’n’b-klubbar när rassegregation präglade USA, de som hängde på gay- & lesbian clubs när homosexualitet var kriminaliserat eller sjukförklarat, de som sökte sig till scener för musik från den afrikanska eller latinamerikanska diasporan i Sverige på 1980- och 90-talet – alla de tog risker, och minskade gapen i samhället. Den som i dag tar del av subkulturer utan att delta i de sammanhang de uppstått i gör inte det. I interneteran går det busenkelt att cherrypicka kultur, kolla upp facit på Youtube och Wikipedia och köpa korrekt uniform på Ebay.
För att komma runt den snedfördelning krävs det gammal beprövad politik, och att bygga städer som sitter ihop och tillgången till kultur är mer jämlik.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
