Att inte läsa för prästen var ingen särskilt rebellisk handling därifrån jag kom. Min mormor berättade glatt om hur hon som ung kommit hem med en frikyrkopamflett som någon tryckt i hennes hand, och hur hennes annars så fridfulle far genast hade slängt den i öppna spisen. Detta hände på det 1930-tal då skriftbränning borde ha gett ovanligt dåliga associationer, men mormor såg det som ett utplånande av desinformation, en förnuftets seger över dumheten.
Varken mormor eller hennes far hade något till övers för ”di hällörade”, som man i Skåne kallar frireligiösa eftersom de häller örat på sned på ett fromt vis.
Amsagor och irrationalitet och vetenskapligt oprövad barnatro har aldrig gjort sig något besvär i familjen Lind. Vi är som Skalman. Vi tror bara vad vi vet.
Mormor och morfar gick ur Svenska kyrkan i samma ögonblick som det blev tillåtet 1951. Själv har jag aldrig varit medlem men kryssade för säkerhets skull ändå i ”gå ur”-rutan när jag tecknade ETC-prenumeration på 1990-talet och tidningen erbjöd det som en tjänst.
När statskyrkan upplöstes 2000 jublade jag inte, utan skakade bekymrat på huvudet över att den någonsin hade funnits. Det var väl en sak att förtryckaren Gustav Vasa hade infört den, det var avsevärt värre att de socialdemokrater som styrde under 1900-talet lät den vara kvar.
Men principer är till för att rucka på. 2015 blev året då jag för första gången funderade på att gå in i Svenska kyrkan. Eller åtminstone besöka den. Eller i alla fall sluta bojkotta dop.
Jag tror fortfarande inte på nån gud. Teodicéproblemet – om Gud är allsmäktig, hur kan han då tillåta så mycket elände? – är för mig lättlöst: Gud finns inte och därför härjar människan fritt. Jesus kom för all del med en bunt tänkvärda aforismer, nästan av Paulo Coelho-klass, men Bibeln innehåller fortfarande alldeles för mycket dogmatism och motstridigheter för att jag ska ha den som rättesnöre.
Fast det där med gudstro verkar man ärligt talat kunna ta med nypa salt även om man är med i Svenska kyrkan. Redan 1962 gjorde Hasse Alfredson sin ”Ringaren”-monolog där han pratade om den moderne pastor Jansson som kanske inte var så särskilt religiös och kanske inte kunde de tio budorden så noga, men ”han har sett filmen i alla fall”. Monologen fick dåtidens kyrklighet att reagera med sådan harm att alla anade att Alfredson träffat den ömmaste av punkter.
Och KG Hammar på sin tid uttryckte ju visst tvivel över jungfrufödsel och enligt sådana som Siewert Öholm är nuvarande ärkebiskopen Antje Jackelén rentav någon sorts halvmuslim. Så man stödjer varken gamla mytologiska vanföreställningar eller kristen chauvinism om man går med i det där samfundet.
Nu har inget av mitt funderande på Svenska kyrkan någonting med religiösa grubblerier att göra. Sådana anser jag alltjämt att man kan pyssla med på sin kammare. Däremot ser jag alltmer kyrkan som ett av de klarast lysande bålverken för den mänskliga värdigheten, en av de tydligaste motrösterna i ett klimat där partierna tävlar om att ta de kraftigaste krafttagen mot de mest utsatta. Inte bara en leverantör av väl valda bibelcitat, utan också en aktör som upplåter sina lokaler till behövande och till och med gömmer dem som politiken pekat ut som illegala.
Jag är inte där än, men fortsätter kyrkan att visa sitt civilkurage – och fortsätter civilsamhället att dölja sitt – så kan de nog räkna med ett nytt lamm i skocken under 2016.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
