De flesta vet att Pride började som ett uppror, med upploppen 1969 vid gayklubben Stonewall Inn som den tändande gnistan.
I Sverige var RFSL, på den tiden, lite för mesiga för att våga möta önskemålen bland medlemmar om ett protesttåg på hemmaplan, så det dröjde till 1971 innan vår första marsch för homorättigheter såg dagens ljus, då anordnad av den mer radikala rörelsen Gay Power Club 1.
Åren som följde gick i rätt riktning. Sjukdomsstämpeln försvann 1979 (tack Barbro Westerholm, salig i åminnelse), registrerat partnerskap kom till 1995, assisterad befruktning för samkönade blev lagligt 2005 och 2009 gjordes äktenskapsbalken könsneutral, samtidigt som ”transvestism” togs bort som sjukdomsbegrepp. 2013 rök steriliseringskravet för juridiskt könsbyte.
1998 gick det första Pridetåget, så som vi känner det idag, genom Stockholms gator. Skansen var slutmålet, där det senare på kvällen hölls en gala med bland andra Dana International.
16-åriga jag gick i tåget, då nyutkommen som bög, bakom fanbäraren Stefan som på den tiden var mitt hemliga kärleksintresse.
Väl framme vid Skansen sprang jag in i sonen till min farmors bästa kompis. Han hade gått i tåget med sin pojkvän och såg på mig med förundrad blick.
”Tänk att du får komma ut till allt det här. På min tid fanns bara gubbar som cruisade bland buskar”, sa han med värme i rösten. Jag glömmer aldrig den stunden, för han fick mig att förstå vidden av det jag var med om.
Med åren har Pride blivit mindre av en protestmarsch och mer av en folkfest. Stora företag viftar med regnbågsflaggor och säljer produkter med Pridetema, det som brukar kallas för ”pinkwashing”.
Samtidigt ökar intoleransen, det klagas på avkläddhet i paraden och på dragqueens som läser sagor för barn.
Det märks mest i USA, men även i Sverige börjar konflikter inom rörelsen flyta upp till ytan. Det pratas till exempel om att plocka bort T ur hbt (alltså att homo- och bisexuella inte ska klumpas ihop med transpersoner, eftersom det handlar om två skilda saker – sexualitet i ena vågskålen och identitet i den andra). Den stadigt växande och infekterade frågan om minderåriga i transvården häller bensin på elden.
I Sverige har vi sedan några år ett LHB-förbund, som är starkt kritiskt till transrörelsen och vill slå vakt om rättigheter för lesbiska och homo- och bisexuella. I en artikel i GP skriver ordföranden Linn Saarinen att ”hbtqi-akronymen har blivit en täckmantel för cancelkultur och en ideologisk doktrin som inte tål kritik”.
”Att allt fler homo- och bisexuella transitionerar i allt yngre åldrar ser organisationer som RFSL absolut inga problem med, trots /…/ livslångt hormonberoende, mindre lyckade operationsresultat, infertilitet, ångerrisk”, skriver Saarinen och avslutar med att ”hbtqiakronymens funktion är att tvinga fram en enad front där alla förväntas sluta upp bakom könsidentitetsdoktrinen. Vi som ifrågasätter /…/ blir baktalade och uteslutna från grupper och mötesplatser”.
I Mama Mias program ”Regnbågspodden” menar transaktivisten Edward Summanen, som tidigare jobbat på RFSL och idag arbetar på Transammans, att LHB-förbundet är en hatgrupp bestående av ”lesbiska extremister”, som borde kvalificera sig för polisens kartläggning av extremistgrupper.
I USA har liknande bråk pågått en tid, med extrem polarisering som följd, vilket i tider av ökande homofobi inneburit att vissa företag slutat vifta med regnbågsflaggor. ”Pinkwashing” gynnar inte affärerna lika självklart längre.
Om vi i Sverige vill slippa gå samma öde till mötes tror jag att vi måste börja prata med varandra, särskilt om svåra frågor, och sluta kasta skit.
Pride behöver, mer än på länge, vara en protest mot förtryck och inskränkta könsroller. Om det bör vi alla kunna enas och kring denna minsta gemensamma nämnare kan ett uppriktigt samtal ta form, om än ett oenigt sådant.
Här har intresseorganisationerna en viktig uppgift att vara limmet mellan polerna.
Ju förr vi förstår styrkan i att samlas, även med dem vi inte håller med, desto snarare kan den externa intoleransen adresseras.
Med det sagt: Happy Pride!
