Kvinnor presenteras ofta som mödrar. Antalet barn som kvinnan har fött fram skrivs som hennes främsta merit. Tvåbarnsmamman Si och så, brukar det heta. Det här är ett så allmänt mönster att både intervjuare och intervjuoffer tycks vara anpassade till det. När jag, som brukar räknas som man, har blivit intervjuad har det mycket sällan skett att journalisten ens har frågat om jag har några barn. Har det hänt så har det i alla fall inte framförts som min främsta merit.

Just den här gången så försökte jag betona detta. Den aktuella journalisten var med på noterna. Det blev en liten poäng.

Blev någonting sannare i och med det? Kanske. Men det hade ju inte varit osant om jag hade betonat att jag arbetar som rektor på Örebro Konstskola. Och just det där vad vi har för yrke eller anställning brukar vi använda för att presentera oss. För det mesta säger man ”banktjänsteman” innan man går in på sitt intresse för ufon, knyppling eller death metal. Yrket får definiera oss. Rätt eller fel? Varken eller – men kanske inte hela bilden. 

I USA kan första frågan vara, från någon som du ännu inte känner så väl, hur mycket pengar du tjänar. I Frankrike kan ens politiska åsikter snabbt komma upp i ett samtal. Här i Sverige känns både pengar och politik lite oanständigt. Sådana saker anförtror man bara sina mest intima vänner. 

Utbildning brukar också få ingå i en presentation. Själv är jag i stort sett outbildad. Bland alla skolor som jag inte har gått på finns till exempel konsthögskola och andra universitetsutbildningar. Det finns inte en enda akademisk poäng i min cv. Och om jag presenterar mig: ”Hej, jag är outbildad”, så är ju det sant. Det är ganska sällan som jag gör det. När jag nu emellanåt arbetar som gästlärare (till och med gästprofessor vid ett tillfälle i Polen) på Örebro universitet har det där dock förorsakat en del höjda ögonbryn. Jag har förstått att där håller man ordning på varandras akademiska meriter och de spelar en viss roll för hackordningen.

Att framhålla olika saker vid olika tillfällen brukar jag och andra göra. Ibland tycker jag att det kan passa att beskriva mina år som sjukvårdsbiträde (pottömmare) på långvården och ibland kan det finnas anledning att betona att jag faktiskt har överlevt som yrkeskonstnär under rätt många år. Jag tycker också att det är kul att berätta om mitt (korta) vikariat på tv som ritare av väderkartor. Även om sådana introduktioner är helt sanna så kan de också bli missvisande. Vi ljuger ju inte bara med påståenden utan också med betoningar och sådant som inte sägs. Också genom att lägga alla fakta på bordet kan man ibland åstadkomma mer förvirring än klarhet.

I en intervjusituation gör jag alltså mina medvetna och omedvetna val av presentation. Denna sållas och tolkas sedan av journalisten. Bara för att jag stryker under att jag har skrivit fyra böcker så betyder inte det att journalisten tycker att det är viktigt och tar med det i sin text. 

Det blir sällan nyansrikt. För att beskriva allt det som är en människa behövs säkert minst en roman eller en tv-serie i tretton delar. Med ett bra soundtrack.

Jag skulle också kunna använda avogt inställda personers beskrivningar som passar in på mig. Då skulle jag kanske säga att jag är blattevän, kulturbolsjevik och Guds fiende. Det första ett begrepp från en nynazistisk hemsida, det andra ett uttryck i skriverierna av massmördaren på Utöya, det tredje en juridisk term från Iran. De ger också en helt sann bild.

PS. Jag har två vuxna döttrar som jag är mycket stolt över.