För ett par veckor sedan dök en märklig text upp i mitt flöde. Det var en lokaltidningsinsändare skriven som ett brev till asylsökande. Konstigt forum, med tanke på att majoriteten av de tänkta mottagarna förmodligen inte läser svenska lokaltidningar, tyckte jag, men textens anslag var för lockande för att låta bli att läsa.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Texten var en uppmaning till personer som flytt till detta land att sköta sig eftersom deras handlingar drabbar andra som uppfattas som utlänningar. Skribenten tycktes vilja få flyktingarna att förstå att rasismen kommer att växa om de inte beter sig. Textens budskap tilltalade många. Kommentarsfältet fylldes av glada tillrop. Vad enkelt, vad självklart, vad välbehövligt, jublades det. Särskilt nöjd verkade man vara över artikelförfattarens invandrarbakgrund. Äntligen en av dem som förstår vad det handlar om. Halleluja.
Insändaren och inte minst reaktionerna får mig att tänka på en paradox som jag ibland ser i integrationsdebatten. Det finns debattörer som anser att vissa invandrargrupper lider av en klanmentalitet där individens frihet är underställd kollektivets normer och förväntningar. De menar att denna destruktiva kollektivism är ett av de största integrationsproblemen eftersom den inte går ihop med den sunda svenska individualismen. Men är det inte paradoxalt att kräva av invandrarna att omfamna individualismen samtidigt som man tolkar deras handlingar utifrån det kollektiv som man anser att de tillhör? Hur kan invandrare hävda sin rätt att vara individer om de ständigt förväntas klä skott för andras tillkortakommanden?
När man börjar syna det offentliga samtalet märker man att det kryllar av paradoxer. Ett annat exempel finns bakom slöjan. Jag talar förstås om den muslimska slöjan. Har vi någonsin diskuterat andra? En del av dem som är för slöjförbud tar i sin argumentation avstamp i kvinnans valfrihet. Samtidigt utgår de ifrån att den muslimska kvinnan per definition är förtryckt, vilket innebär att hennes val att bära slöja inte kan vara ett äkta val. Så genom att tvinga av henne slöjan vill de tala om för henne att hon är fri. Fri genom tvång. Paradox.
En annan paradox finns i sommarens kanske mest tröttsamma samtalsämne. Svenska värderingar. Jag är ledsen att jag tar upp det, men jag måste. Om syftet med pratet om svenska värderingar är att integrera invandrarna är det motsatsen till lyckat. Vad makthavare gör när de definierar svenskhet är att de tvingar oss som för länge sedan integrerats att reflektera över om vi hör hemma här. I stället för att leva våra svenssonliv i lugn och ro tvingas vi att inventera oss själva med en utomståendes blick. Är vi tillräckligt svenska på insidan? Det är inte inkluderande. Det är alienerande. Försöket att ringa in svenskheten gör att vissa svenskar hamnar utanför. Paradoxen har uppstått.
Pratet om svenska värderingar avslöjar ytterligare en paradox. Om man ägnar sig åt att rangordna värderingar betyder det att man tror att det finns värderingar som är objektivt goda. Utan ett objektivt ideal skulle en rangordning vara omöjlig. Och det är inte fel att vara objektivist, men problemet uppstår när man inte bara tror sig ha hittat de rätta värderingarna utan också anser sig besitta dem. Då börjar det likna fanatism. När demokratiskt valda ledare talar om för medborgarna vilka objektivt goda värderingar de bör ha tar de ifrån medborgarna deras tankefrihet. I sitt försök att förklara demokrati begår de en odemokratisk handling. Paradoxen är ett faktum.
Det finns många fler exempel, men de ryms inte i den här texten. Tack och lov. Jag blir alldeles matt av tanken. Det offentliga samtalet tröttar ut mig. Så varför vill jag ändå fortsätta att delta i det? Jag vet inte. Det är en paradox.
