Inga skyddsrum, inga alarm. När bomberna föll och stridsvagnarna sköt rakt in i området Shujaiye i norra Gaza flydde de till den närliggande kyrkan. 22-åriga Hadil Sukr var gravid i sjätte månaden när Israels överfall på Gaza startade för drygt två veckor sedan; efter att hennes hus förstörts sökte hon skydd i den ortodoxa kyrkan, som öppnat sina dörrar för flyende folkmassor.
Det var där hon började blöda.
Läkarna konstaterade att barnet inte gick att rädda. Missfallet var ett faktum.
I närheten sitter Waffa Baneeji och berättar för al Jazeera-reportern att hon saknar ord för att beskriva skräcken. Hennes nyfödda son Muhammed, bara 20 dagar gammal, slumrar till i hennes famn och den glädje som brukar synas i blicken på nyblivna föräldrar går inte att spåra hos Waffa. Endast utmattning.
Bilderna är många och når oss med större intensitet än någonsin. Till skillnad från under tidigare anfallskrig – 2009, 2012 – har det denna gång funnits gott om journalister på marken i Gaza. Vi ser hur hela bostadshus jämnas med marken, hur lemlästade dammiga kroppar bärs ut från ambulanser, hur hemlösa Gaza-bor tältar på sjukhusgårdar, hur lekande barn mördas kallblodigt, hur hela familjer begravs. Ändå hamras det in att detta är ett ”krig”, att två parter strider med varandra, att staten Israel är offer för de raketer som Hamas avfyrar. ”Israel har rätt att försvara sig”, påstås det om och om igen – men varken stora mediabolag eller världssamfundets politiker talar någonsin om att palestinierna skulle ha motsvarande rätt.
44 procent av den tre kilometer breda remsan har av den israeliska militären förklarats som ”buffertzon”. Nästan 4 000 Gaza-bor är skadade. Över 700 palestinier – en absolut majoritet civila – har dödats; Israel jobbar så snabbt att de nu dödar ett barn i timmen. Därmed accelereras det ”gradvisa folkmord” som, med den israeliske historikern Ilan Pappés ord, länge pågått i Gaza: målet ”att reducera antalet palestinier i hela det historiska Palestina är fortfarande den sionistiska visionen. I Gaza tar den sig sin mest omänskliga form.” Ändå upprepar ledande västpolitiker som en självklarhet att palestinierna ska ”avsäga sig våldet”.
Lika ensidig är den så kallade medling Egypten har initierat. Strax innan den israeliska militären inledde sin markinvasion presenterade den egyptiska regimen ett förslag till vapenvila, men inga kontakter hade upprättats med Gaza. Hamas avfärdade förslaget och lade i stället fram sitt eget: häv belägringen, därefter kan vapnen vila. Det palestinska civilsamhället och samtliga politiska organisationer av vikt gick ut med sitt fulla stöd för Hamas krav; anmärkningsvärt nog anslöt sig i onsdags även Mahmoud Abbas, PLO-ledningen och den palestinska myndigheten. De är i vanliga fall ockupationsmaktens knähundar, men just nu är det omöjligt för dem att inte ställa sig bakom frihetskampen i Gaza. Den här gången måste portarna till världens största utomhusfängelse öppnas.
”Gazas krav för att stoppa aggressionen och lyfta blockaden i alla dess former är hela det palestinska folkets krav”, sade Yasser Abed Rabbo, talesperson för PLO: därmed tycks den palestinska enigheten som så skrämmer staten Israel fortfarande hålla. Tre dödade bosättare på Västbanken – ett dåd utan påvisad koppling till Hamas, än mindre till Gaza – må ha varit den omedelbara förevändningen för denna ”Operation Brödraväktare”, men massakern syftar egentligen till att bryta den enighet som efter många år till slut uppstod mellan Fateh och Hamas, mellan Västbanken och Gaza.
Det målet har hittills kommit på skam. Palestinierna står i skrivande stund mer enade än på mycket länge, i tunnlarna, bakom raketramperna, mot den israeliska mordindustrin.
Kraven är allt annat än orimliga, inte ens särskilt radikala. De handlar inte om palestinska flyktingars rätt till återvändande eller Jerusalem som huvudstad eller för den delen ett slut på ockupationen – bara om att Gazas två miljoner invånare ska få ta emot mat, exportera, fiska, röra sig, få ett minimum av mänsklig värdighet. En återgång till status quo så som det sett ut de senaste sju åren är inte möjlig. Palestinierna har ingen anledning att lägga ned vapnen och återgå till att långsamt tyna bort och dö i tysthet. Nu är det fortsatt kamp tills belägringen hävs som gäller.
Shora Esmailian
Journalist och författare.
2012 kom hon ut med boken Ur askan som bland annat handlar om klimatflyktingar i Nildeltat.
