För tre år sedan utbröt en revolution. Det var som en vulkan som exploderade och i lavan strömmade vittnesmål från kvinnor över hela världen från alla samhällsskikt om de sexuella övergrepp som vi utsatts för. Från små barn till gamla tanter. Vi var kvinnor i maktens korridorer och gatans mörka gränder. Vi samlades under hashtaggen Metoo.
Patriarkatet skakade och det kändes verkligen som att det kunde bli dess sista rond. Lisa Ekdahl skulle få rätt i att patriarkatet kommer falla under vår livstid.
Ett av de upprop som jag blev oerhört berörd av var #intedinhora. Det var kvinnor och tjejer som hamnat i prostitution och porrindustrin, som berättade om hur deras mänskliga värde förlorats i ögonen på deras köpare, men också omgivningens. De beskrev det som betalda övergrepp. Betalda våldtäkter. Ytterst verkligt och på riktigt.
Jag hade genom åren ofta hört argument om lyckliga horor och i debatter syntes ibland någon kvinnlig porrskådis som användes som alibi för att det var högst frivilligt och superhärligt jobb. Den föreställningen kullkastades stenhårt genom metoo-upproret och jag trodde att det också skulle innebära punkt för den typen av debatter.
Nu har det som sagt gått knappt tre år sedan metoorevolutionen bröt ut och i samband med att Paolo Roberto avslöjades som torsk blev det en ny debatt kring sexköpslagen, som vissa vill riva upp. Och nu har porrdebatten vaknat till liv igen. Liksom varje gång den gör det så tenderar det att bara handla om innehållet. Återigen rör sig debatten mellan om en är sexuellt frigjord eller en moraltant. Jag kunde inte bry mig mindre om vilken typ av sex folk finner njutning av. Det är inte sexuella preferenser som är relevant i porrdebatten, utan formen och människorna som är i den.
Precis som vid sexköp, så är det någon som får betalt för att utföra en sexuell handling. Det är alltså utan samtycke, eftersom samtycke inte kan köpas för pengar. Den nya sexualbrottslagstiftningen reglerar att sex utan samtycke är ett övergrepp. Kort sammanfattat är porr dokumenterat sexköp, det vill säga sexuella övergrepp.
Debatten om porr har denna gång tagit avstamp i hur mycket barn egentligen påverkas, eller till och med skadas, av porrkonsumtion. Alla verkar eniga om att porr inte är för barn, men inte om hur barn ska skyddas från det. Att vuxna konsumerar sexuella övergrepp verkar dock inte vara ett problem.
– Ahmen, det finns ju olika porr så som amatörporr, invänder någon.
Jag antar att det är ett sätt att döva sitt samvete och legitimera sin egen porrkonsumtion eller så kanske det handlar bara om att en sätter sin egen njutning främst. Det är ju inte som att den ”goda” porren utgör den dominerande delen av utbudet. Och vad vet vi egentligen om frivilligheten och samtycket i amatörklippen?
Ibland dras också paralleller mellan porr och andra vanliga filmer. Det menar jag är ett annat sätt att säga att porr inte är på riktigt. Men i porrfilmerna är det inte stuntmän som hoppar in och gör de farliga scenerna eller skådespelare som låtsasligger med varandra, där knappt ens hånglet är på riktigt. I porren är allt autentiskt, inget är trickfilmat.
För något år sen, bara några månader efter metoouppropen, satt jag med barnen och åt frukost och lyssnade på P3. Jag vet inte för vilken gång i ordningen jag hörde programledarna prata om porr på att väldigt normaliserat och icke-problematiserande sätt. En gäst var inbjuden och berättade fascinerat om hur revolutionerande VR-tekniken var för porren:
– Att titta på nån som knullar en tjej i halsen tills hon spyr är en helt annan sak än att vara den som gör det.
Jag såg det här som ett tillfälle att prata om sex och porr med barnen och jag hörde mig själv börja med att säga att porr är inte på riktigt, men stannade och började om. Jo, det är visst på riktigt och högst verkligt.
