Denna självpåtagna tortyr var mycket populär. De flesta skolorna har inte så självuppoffrande rektorer. Vad gör man då?

Vissa vänder sig främst till föräldrarna. Det utlovas disciplin, läxor, ordning och reda, till och med skoluniform.

Andra vänder sig till eleverna. Det utlovas kul aktiviteter, förstående lärare, goda betyg och liknande.

Populära skolor fanns det också när jag började gymnasiet 1950. Men kriterierna var andra. En skola hade rykte om sig för att vara styv i matteundervisning. Skolan var populär bland sådana som älskade matte. Det ryktet hade inte min skola och min mattelärare var mer intresserad av fotboll och höll på Olympiakós och inte på Olympíakos som de säger på tv. Elever som hejade på samma lag avgudade honom och brydde sig inte om kvaliteten på hans undervisning. Vi övriga som höll på Panathinakós och inte på Panathináikos som de säger på tv, drev med honom men tyckte om honom och var heller inte bekymrade om kvaliteten på hans undervisning. Han var mycket populär. Han var dessutom snäll, frånvarande, gick mot dörrar, hade bulor i pannan och verkade minnas hur det är att vara en pojke på tolv, tretton år.

Min förste greklärare i gymnasiet var inte alls populär. Hans passion var grammatik och förklarade för oss att grammatiken inte var ett påfund för att tråka ut eleverna, utan en avspegling av hur saker och ting förhåller sig i världen. ”Grammatiken är världen”, hävdade han. Populär blev han aldrig, men han lärde oss grammatik.

Min andra greklärare lärde oss älska vårt språk genom att bland annat högläsa dikter han tyckte om.

Min historielärare hade doktorerat både på Athens universitet och på Sorbonne. Jag kom att älska honom högt.

Vår fruktade rektor var professor i historia. Han nollade mig en gång för att jag hade skrivit ”en dag i maj”. Bredvid nollan hade han antecknat: ”Vilken dag i maj?”

Under mina tolv år i det grekiska skolsystemet mötte jag aldrig en obehörig lärare eller en inkompetent sådan, trots att landet var ett av de fattigaste i Europa efter ett världskrig och ett inbördeskrig.

Mina föräldrar valde aldrig skolan jag skulle gå i. Det var avståndet till skolan som avgjorde. Ju närmare desto bättre. Vi gick till fots fram och tillbaka och ibland både på förmiddagen och eftermiddagen.

Mitt gymnasium var snarare beryktat än populärt. Byggnaden var fallfärdig, det var svinkallt i klassrummet på vintern och stekhett på sommaren. Skolgården var nästan obefintlig och toaletterna var en förgård till helvetet.

Ändå tyckte vi om vår skola. Helt enkelt därför att dess själ, det vill säga lärarna, var kunniga, hängivna och empatiska människor. Min far som själv var grundskolelärare brukade säga att en bra skola är en bra lärare. Han hade rätt.

Hur ska den svenska skolan få fler sådana lärare igen? Det är frågan som politikerna måste ta ställning till. Jag känner flera utomordentliga lärare, men de hindras att göra sitt arbete på grund av allehanda uppgifter som inte borde belasta dem.

Det bör inte finnas en enda – jag upprepar, inte en enda – obehörig lärare i de svenska skolorna.

Det ska finnas en bra skola var man än bor i Sverige. Det ingår i det demokratiska kontrakt som bröts när skolan kommunaliserades.

Populära skolor är marknadens påfund. Bra skolor är statens ansvar.