Jag var så liten och klen att det måste sett ödsligt ut i den stora piketbussen, med bara mig i baksätet. Mina handleder var så smala att det inte var lönt att sätta handbojor på mig. I så fall skulle de fått sätta handfängslet runt min midja. Överhuvudtaget fanns det inte mycket att arrestera. Men jag hade tuppkam med röda schackrutor på sidan, så något farligt var det kanske ändå över min uppenbarelse. Jag såg ut som en blandning mellan teskedsgumman och Cindy Lauper. Kanske inte så hotfullt, men surrealistiskt. Och främmande. Vilket kan vara nog så skrämmande – för Skånepolisen.

Jag minns tydligt förhörsrummet på natten – lite nersläckt med skrivbordslampa – och ännu tydligare minns jag polisen som skulle förhöra mig som såg ut som Vladimir Putin, blek och kallsvettig som ett fuktigt badrumskakel, och allra tydligast minns jag brottsbeskrivningen som stod i polisens papper:

”Kastat pommes frites på tjänsteman. Med ketchup.”

Jag var så tagen av stundens allvar att jag inte först fattade hur absurt det var. Jag var mest rädd och gråtfärdig efter de verbala och fysiska hot jag just utsatts för i piketen. Kanske är det först nu jag riktigt greppat vidden av brottsbeskrivningen. Och behandlingen av mig som en farlig bankrånare. Å andra sidan, vad finns det för föreskrifter för hur man behandlar en pommes frites-kastare? Med ketchup?

I förhöret återgav jag det hela som att jag ramlat och att mina pommes frites då yrde fritt och möjligen kunde ha träffat någon av konstaplarna. Så återberättade jag även incidenten för min morsa, som menade att det var en politisk dom. Förutom att det inte var en dom. Men politiskt var det. Så hon var ändå stolt över att det fanns något subversivt över mig, trots min spädhet.

Såhär 24 år senare lär ju fallet vara preskriberat, så det är dags att ta bladet från munnen. Jag kan nu erkänna att jag, när jag såg poliserna ge sig på min kompis, kastade två pommes frites mot tjänsteman. Med ketchup. Den ena träffade inte, den andra snuddade vid överarmen på tjänsteman.

Med tanke på det pådrag som var runt denna lilla ickesak och den brutala behandlingen jag utsattes för då och sedan stötte på upprepade gånger under mina tonår i ännu oskyldigare och mer politiska sammanhang, blir jag inte förvånad när Skånepolisen gång på gång kritiseras för övervåld, rasistiska uttalanden som ”apejävel” och nu senast för registreringen av romer. Även den surrealistisk och bortom alla proportioner, med barn och avlidna bland de drabbade.

Rättsliga övergrepp, inte minst registreringar och avlyssningar, motiveras ju ofta med att det sker för allmänhetens säkerhet och rentav för de avlyssnades bästa.

Kanske var det så även i mitt fall, för mitt eget bästa. De hindrade mig faktiskt från att få i mig mer transfetter den natten, kanske stoppade de därmed snabbmatskedjans långsamma dråp av mig, som ju hade varit ett än grövre brott.

Då kan man snacka om brottsförebyggande arbete! Alternativt långsökta bortförklaringar för att motivera misstag, övervåld och förtryck. Gränsen är hårfin. I retoriken – men sällan i praktiken.